Imorgon åker jag hem, och tänkte att det är dags att börja med slutsatserna och mina sista tankar om resan. Jag kan börja med att säga att jag har aldrig lärt mig så mycket och upplevt så många saker som under den här resan. Allt från att förbättra min spanska till att lära mig ta hand om småbarn på ett peruanskt dagis. Från att se småbyar i djungeln till gigantiska berg i Anderna, inklusive Machu Picchu-ruinerna, både till fots, till cykel, i bil och till och med i båt. Jag har utmanat både min höjdskräck och vattenskräck, och samtidigt lidit av magsjuka. Dessutom, efter den här underbara tre dagars avslutningen i Lima, besökt en storstad med ca 10 miljoner invånare, i nu fyra olika distrikt, där jag även sett, tagit kort på och nuddat Stilla Havet.
Och mitt i allting har jag njutit av olika peruanska rätter varje dag, allt från den lokala specialiteten marsvin till McDonalds huvudkonkurrent i Peru, Bembos!
Peru är ett land med oerhörda kontraster. Med både kust och berg, djungel och öken, är dess natur något som troligen innehåller allt. Och med både byar, små städer och en gigantisk storstad finns det alla typer av människor här, både traditionella indianer till moderna stadsbor. Är det en fråga som jag ställt mig själv fler gånger under resans gång så är det just, "Vad är det som detta land INTE har?"
Det är en relativt kort summering av mina upplevelser av Peru. Just nu måste jag sluta, för jag måste hinna med planet imorgon och borde sova om jag inte vill råka glömma passet, eller ännu värre min heliga kamera med över 1000 bilder. Så, avslutningen får ske hemma. Ses då.
fredag 20 augusti 2010
torsdag 19 augusti 2010
Lima - kolla, blommor!
Innan jag åkte iväg på volontärresan läste jag ut en bok, skriven av en peruan, som dels handlade om ett område i Lima som hette Miraflores. Det stod om fina villor, ungdomsromantik och en vacker vy över Stilla Havet.
Där är jag nu! Och trots att de flesta villorna försvann någon gång mellan 50 och 80-talet är stilla havet helt oförändrat. Och vyn är vackrare än jag någonsin kunde förvänta mig! Miraflores är full av fina blommor och träd, med en grön arkitektur som man bara kan drömma om i Stockholm. Gröna parker, gröna balkonger, gröna vägar.. Och de bygger fortfarande.
Igår, efter att ha anlänt till vandrarhemmet, gick jag en väg runt kusten. Inte på stranden, men på en brant kulle som var full av parker. Jag hade aldrig tänkt mig att "smutsiga Lima" hade så fina parker. En av dem, kallad "Parque del Amor", kärleksparken, var placerad precis vid kanten med ett lågt järnstaket där man kunde titta ut över havet. Den var omringad av väggar fyllda med mosaik, som formade meningar av romantisk poesi, någonting som skulle få mig att sitta där i timmar och bara läsa dem om jag hade tid. I mitten fanns en kärleksstaty av sten, som klår Stockholms alla opoetiska kopparstatyer, åtminstone de perversa och maktgalna som jag har sett. Med andra ord, den här parken hade ett helt annat motiv, en annan mening. Jag önskar att mina kommunala politiker kunde se saker från det här perspektivet någon gång.
Kanske är det att jag är storstadsbo. Kanske är det att den här staden inte är så oerhört full av turister, men hittills älskar jag den här staden. Åtminstone Miraflores, där det inte är så fattigt som på många andra ställen och där jag kan slappna av lite efter alla saker jag upplevt i Cuzco.
Vandrarhemmet är det bästa jag varit med om någonsin. Bara det faktum att jag sitter här och skriver på bloggen genom ett trådlöst internet GRATIS säger hur vänligt det är här. Vi blev upplockade från flygplatsen helt gratis och våra väskor blev uppburna till rummet. Men bäst av allt är nog ägaren, som helt enkelt älskar att visa oerhört bra turer på kartan och berätta långa historier om Lima och Peru, speciellt om mina två favoritämnen, mat och historia. Det är otroligt hur många olika majstyper och potatistyper som odlas här, och alla olika intressanta rätter som finns att äta. Dessutom, att få höra om folket som fanns här tusen år innan Inka och lyssna på historier om giriga politiker och korkade spanjorer (nämn inte perspektiv) är mer än vad man kan begära från ett sådant fint ställe som till och med är billigare än hemma.
Och ni tjockskalliga stockholmare som fortfarande tycker Stockholm verkar så mycket mysigare, lyssna: Det regnar aldrig här. Aldrig. Åtminstone inte under en människas livslängd, eller ens en civilisations. Enligt den historieberättande peruanen har det inte regnat här på två tusen år. Husens tak är helt platta, och vad jag själv sett av staden skulle det vara rena katastrofen om det kom ett ösregn just nu, för vissa hus befinner sig på kanten av en väldigt porös klippa, som skulle kollapsa om det kom tillräckligt med vatten. Därför är det inte så konstigt att de verkar så rädda för global uppvärmning, vilket skulle kunna flytta vädret till Lima och rasera en stor del av staden.
Nu borde jag sluta skriva och låta er läsa, innan jag kommer på fler fascinerande saker som jag måste skriva om.
PS: Ni som inte fattat titeln, "Miraflores" översatt blir: Mira=kolla, flores=blommor. Kolla, blommor!
Där är jag nu! Och trots att de flesta villorna försvann någon gång mellan 50 och 80-talet är stilla havet helt oförändrat. Och vyn är vackrare än jag någonsin kunde förvänta mig! Miraflores är full av fina blommor och träd, med en grön arkitektur som man bara kan drömma om i Stockholm. Gröna parker, gröna balkonger, gröna vägar.. Och de bygger fortfarande.
Igår, efter att ha anlänt till vandrarhemmet, gick jag en väg runt kusten. Inte på stranden, men på en brant kulle som var full av parker. Jag hade aldrig tänkt mig att "smutsiga Lima" hade så fina parker. En av dem, kallad "Parque del Amor", kärleksparken, var placerad precis vid kanten med ett lågt järnstaket där man kunde titta ut över havet. Den var omringad av väggar fyllda med mosaik, som formade meningar av romantisk poesi, någonting som skulle få mig att sitta där i timmar och bara läsa dem om jag hade tid. I mitten fanns en kärleksstaty av sten, som klår Stockholms alla opoetiska kopparstatyer, åtminstone de perversa och maktgalna som jag har sett. Med andra ord, den här parken hade ett helt annat motiv, en annan mening. Jag önskar att mina kommunala politiker kunde se saker från det här perspektivet någon gång.
Kanske är det att jag är storstadsbo. Kanske är det att den här staden inte är så oerhört full av turister, men hittills älskar jag den här staden. Åtminstone Miraflores, där det inte är så fattigt som på många andra ställen och där jag kan slappna av lite efter alla saker jag upplevt i Cuzco.
Vandrarhemmet är det bästa jag varit med om någonsin. Bara det faktum att jag sitter här och skriver på bloggen genom ett trådlöst internet GRATIS säger hur vänligt det är här. Vi blev upplockade från flygplatsen helt gratis och våra väskor blev uppburna till rummet. Men bäst av allt är nog ägaren, som helt enkelt älskar att visa oerhört bra turer på kartan och berätta långa historier om Lima och Peru, speciellt om mina två favoritämnen, mat och historia. Det är otroligt hur många olika majstyper och potatistyper som odlas här, och alla olika intressanta rätter som finns att äta. Dessutom, att få höra om folket som fanns här tusen år innan Inka och lyssna på historier om giriga politiker och korkade spanjorer (nämn inte perspektiv) är mer än vad man kan begära från ett sådant fint ställe som till och med är billigare än hemma.
Och ni tjockskalliga stockholmare som fortfarande tycker Stockholm verkar så mycket mysigare, lyssna: Det regnar aldrig här. Aldrig. Åtminstone inte under en människas livslängd, eller ens en civilisations. Enligt den historieberättande peruanen har det inte regnat här på två tusen år. Husens tak är helt platta, och vad jag själv sett av staden skulle det vara rena katastrofen om det kom ett ösregn just nu, för vissa hus befinner sig på kanten av en väldigt porös klippa, som skulle kollapsa om det kom tillräckligt med vatten. Därför är det inte så konstigt att de verkar så rädda för global uppvärmning, vilket skulle kunna flytta vädret till Lima och rasera en stor del av staden.
Nu borde jag sluta skriva och låta er läsa, innan jag kommer på fler fascinerande saker som jag måste skriva om.
PS: Ni som inte fattat titeln, "Miraflores" översatt blir: Mira=kolla, flores=blommor. Kolla, blommor!
tisdag 17 augusti 2010
Släpandes i Machu Picchu - 16 augusti
Måste göra en paus i historieberättandet. Igår hade familjen ännu ett av sina överraskningsmoment. När vi satt och kollade på TV under eftermiddagen, som vanligt, kom alldeles plötsligt en kritvit brud gåendes genom vardagsrummet, rakt framför ögonen på oss. ”Matrimonio!” sade morsan och log, och jag förundrades över hur dessa peruaner TROTS allt som hänt lyckas förvåna mig så.
Tillbaka till där jag var. Jag låg alltså i sängen en dag, och efter att ha väckts av en tupp som inte kunde sluta gapa fick jag åka 3 timmar buss till nästa stopp, en restaurang ganska nära Machu Picchu. Det var ett ställe som kallades för ”Hídroelectrica”, döpt efter vattenkraftverket som låg i närheten.
Nämnde jag att all el som Peru producerar är från vattenkraft? Enligt peruanerna jag frågat finns det bara två vattenkraftverk i hela Peru som förser alla med el. Det är jävligt intressant. Jag undrar varför vissa svenskar tjatar om att vi MÅSTE ha kärnkraft?
Efter att ha faktiskt ätit lite soppa, och väntat på resten av gruppen som inte åkte buss, fortsatte vi de sista 3 timmarna till fots. Och redan efter ca 15 minuter stannar guiden och visar oss en sten som huggits till en viss form av inka, troligen en lamaoffersten. Sedan pekade hon mot en punkt på bergen, där man kunde se en liten bit av Machu Picchu. Tog lite bilder där innan vi fortsatte längs tågspåret.
Tåget gick till ett ställe fullt av hotell. Det var där jag insåg hur otroligt turistigt det där stället var, det var som en by uppgjord av hotell, restauranger och små affärer. Där blev vi visade till ett vandrarhem där jag vilade och tog en dusch (med varmt vatten!), innan jag fick i mig en del mat på en turistig restaurang. Lite för mycket mat, tyvärr, vilket jag skulle märka dagen efter.
Jag vaknade klockan 3 på morgonen för att faktiskt hinna med att se någonting under dagen, för vi skulle nämligen åka iväg redan 12, trots att bolaget lovade 6-7 timmar av Machu Picchu. Det tog nämligen en stund att komma på en av de dyra bussarna som jag var tvungen att åka, för min mage var fortfarande inte helt okej. Inte alls okej. När jag väl hade kommit fram till de gamla ruinerna mådde jag så illa att jag knappt kunde gå, och kunde bara lyssna halvt på guiden som visade oss runt.
Men trots allt gav Machu Picchu mig ganska många häftiga känslor. Det första jag märkte var nog höjden, för det fanns inga säkerhetsstängsel någonstans, och om man bara kollade åt sidan var det möjligt att se en flod ca 2000 meter ner. De antika stentrapporna som fanns där var både stora och små, men de flesta ändå riktigt läskiga, för bakom mig fanns nästan alltid ett stup ner. Hela staden låg på ett berg, och det var en häftig känsla, lika mycket som arkitekturen fascinerade mig.
Istället för att bryta ut en stor sten och hacka den i småbitar, använde sig inka av de naturliga formerna som stenarna hade, för att sedan finslipa dem så att de passade ihop som pusselbitar. Ibland använde de till och med en naturlig sten som grund som de inte bara slipade där den stod, för att lägga på andra stenar. Det kan tänkas som en primitiv arkitektur då det inte finns en standard för byggnadsmaterialet, men det är förvånansvärt praktiskt. Tack vare pusselbitarnas ”hakar” har staden hållit för jordbävningar och mer i över 500 år, och inte lika mycket sten försvinner i processen. Guiden gav en intressant förklaring, att det var för att inka respekterade naturen och ville inte förstöra den mer än tillräckligt, någonting som de hade gemensamt med många andra indianstammar, bland annat aboriginerna.
Efter rundturen med guiden lade jag mig i gräset på en större plattform för att vila. Det kändes faktiskt ganska roligt att ligga på en historisk gräsplätt, det är nog första gången jag känt mig så nära en historisk plats. Mer än bakom staketet vid Stonehenge i alla fall. Hursomhelst, efter att ha mödosamt tagit mig runt, tagit några foton och vilat emellanåt, var det dags att ta sig till tåget för mig. De andra klättrade upp för bergen, Huayna Picchu och Machu Picchu Mountain, men det var nog för min mage att bara klättra upp för stentrapporna nere vid ruinerna.
Väntandes vid tåget fick jag reda på vad det var som gjorde att jag mådde så dåligt. Efter att ha fått vätskeersättning och druckit all juice vi hade med oss kände jag mig bra nog att åtminstone stå upp. Och efter tågresan, på bussen på väg tillbaka till Cusco, kände jag ändå att det hade varit ett ganska spännande äventyr. Trots att bussen åkte nära kanten till ett ca 1000-meters-stup det mesta av tiden hade jag vant mig och kunde slappna av, faktiskt sova vid fönstret. Efter allt som hänt under den här resan var jag oerhört lättad av att ha tagit mig igenom dessa fyra dagar, genom berg, djungel och byar. Faktiskt kände jag mig glad över det jag upplevt. Men om någon skulle fråga mig ifall jag skulle göra om denna tur, skulle jag säga nej. Hellre förbereder jag en resa till Amazonas, till någonting som faktiskt är menat att vara ett äventyr, än att bli överraskad med det på en dyr turistresa!
Tillbaka till där jag var. Jag låg alltså i sängen en dag, och efter att ha väckts av en tupp som inte kunde sluta gapa fick jag åka 3 timmar buss till nästa stopp, en restaurang ganska nära Machu Picchu. Det var ett ställe som kallades för ”Hídroelectrica”, döpt efter vattenkraftverket som låg i närheten.
Nämnde jag att all el som Peru producerar är från vattenkraft? Enligt peruanerna jag frågat finns det bara två vattenkraftverk i hela Peru som förser alla med el. Det är jävligt intressant. Jag undrar varför vissa svenskar tjatar om att vi MÅSTE ha kärnkraft?
Efter att ha faktiskt ätit lite soppa, och väntat på resten av gruppen som inte åkte buss, fortsatte vi de sista 3 timmarna till fots. Och redan efter ca 15 minuter stannar guiden och visar oss en sten som huggits till en viss form av inka, troligen en lamaoffersten. Sedan pekade hon mot en punkt på bergen, där man kunde se en liten bit av Machu Picchu. Tog lite bilder där innan vi fortsatte längs tågspåret.
Tåget gick till ett ställe fullt av hotell. Det var där jag insåg hur otroligt turistigt det där stället var, det var som en by uppgjord av hotell, restauranger och små affärer. Där blev vi visade till ett vandrarhem där jag vilade och tog en dusch (med varmt vatten!), innan jag fick i mig en del mat på en turistig restaurang. Lite för mycket mat, tyvärr, vilket jag skulle märka dagen efter.
Jag vaknade klockan 3 på morgonen för att faktiskt hinna med att se någonting under dagen, för vi skulle nämligen åka iväg redan 12, trots att bolaget lovade 6-7 timmar av Machu Picchu. Det tog nämligen en stund att komma på en av de dyra bussarna som jag var tvungen att åka, för min mage var fortfarande inte helt okej. Inte alls okej. När jag väl hade kommit fram till de gamla ruinerna mådde jag så illa att jag knappt kunde gå, och kunde bara lyssna halvt på guiden som visade oss runt.
Men trots allt gav Machu Picchu mig ganska många häftiga känslor. Det första jag märkte var nog höjden, för det fanns inga säkerhetsstängsel någonstans, och om man bara kollade åt sidan var det möjligt att se en flod ca 2000 meter ner. De antika stentrapporna som fanns där var både stora och små, men de flesta ändå riktigt läskiga, för bakom mig fanns nästan alltid ett stup ner. Hela staden låg på ett berg, och det var en häftig känsla, lika mycket som arkitekturen fascinerade mig.
Istället för att bryta ut en stor sten och hacka den i småbitar, använde sig inka av de naturliga formerna som stenarna hade, för att sedan finslipa dem så att de passade ihop som pusselbitar. Ibland använde de till och med en naturlig sten som grund som de inte bara slipade där den stod, för att lägga på andra stenar. Det kan tänkas som en primitiv arkitektur då det inte finns en standard för byggnadsmaterialet, men det är förvånansvärt praktiskt. Tack vare pusselbitarnas ”hakar” har staden hållit för jordbävningar och mer i över 500 år, och inte lika mycket sten försvinner i processen. Guiden gav en intressant förklaring, att det var för att inka respekterade naturen och ville inte förstöra den mer än tillräckligt, någonting som de hade gemensamt med många andra indianstammar, bland annat aboriginerna.
Efter rundturen med guiden lade jag mig i gräset på en större plattform för att vila. Det kändes faktiskt ganska roligt att ligga på en historisk gräsplätt, det är nog första gången jag känt mig så nära en historisk plats. Mer än bakom staketet vid Stonehenge i alla fall. Hursomhelst, efter att ha mödosamt tagit mig runt, tagit några foton och vilat emellanåt, var det dags att ta sig till tåget för mig. De andra klättrade upp för bergen, Huayna Picchu och Machu Picchu Mountain, men det var nog för min mage att bara klättra upp för stentrapporna nere vid ruinerna.
Väntandes vid tåget fick jag reda på vad det var som gjorde att jag mådde så dåligt. Efter att ha fått vätskeersättning och druckit all juice vi hade med oss kände jag mig bra nog att åtminstone stå upp. Och efter tågresan, på bussen på väg tillbaka till Cusco, kände jag ändå att det hade varit ett ganska spännande äventyr. Trots att bussen åkte nära kanten till ett ca 1000-meters-stup det mesta av tiden hade jag vant mig och kunde slappna av, faktiskt sova vid fönstret. Efter allt som hänt under den här resan var jag oerhört lättad av att ha tagit mig igenom dessa fyra dagar, genom berg, djungel och byar. Faktiskt kände jag mig glad över det jag upplevt. Men om någon skulle fråga mig ifall jag skulle göra om denna tur, skulle jag säga nej. Hellre förbereder jag en resa till Amazonas, till någonting som faktiskt är menat att vara ett äventyr, än att bli överraskad med det på en dyr turistresa!
"Cykelresan" - 13 augusti
Jag kan säga det här om Machu Picchu-resan: Det är ingenting som jag tänker göra igen. Jag har njutit av de vackraste vyer som jag någonsin sett, lärt mig massor om det peruanska folket och haft ett oerhört nyupptäckande äventyr.
”Så?”
Jag blev också grundlurad på cykeln, som jag förlorade innan lunchen på första dagen, och magsjuk ända tills nu. Med andra ord, hur resan har gått kan ses ur många perspektiv. Hursomhelst kliar det i fingrarna, och jag måste berätta det från början.
Det började med att vi blev upplockade tillsammans med ca 12 andra, varav nästan alla spansktalande, i en bil som tog oss till ett berg på över 4000 meter över havet. När vi kommit fram fick vi cyklar och cykelhandskar, och efter några paralyserande blickar och foton över bergsvyn började vi cykelturen, nerför berget, nära totalt 3000 meter rakt ner till byarna i djungeln.
Att se Anderna är otroligt. Men att cykla i konstant nerförsbacke i hög fart, bara någon meter från kanten till ett stup som kan sträcka sig mer än en kilometer, samtidigt som man ser blå berg i bakgrunden, gröna berg framför sig med exotiska hängande växter, ibland små vattenfall direkt från glaciärerna högre upp… Ni förstår, det känns som att man flyger fram i en dröm. När jag var i det här stadiet av resan tänkte jag, ”Det här var värt varenda tusenlapp”.
Tyvärr räckte inte den underbara resan långt. Efter att ha kommit fram till den första större byn (eller vad man nu kallade den samlingen hus), var resten av vägen blockad av gasprotester. Innan jag fortsätter ska jag ge lite bakgrundsinfo om detta, som jag hörde av en peruan.
I början av den här resan var det nämligen protester mot Perus exporter av gas. Istället för att använda den lokala gasen till försäljning i Peru har den korrupta regeringen gjort det billigare att köpa importerad gas, så att den lokala kan exporteras till vissa rika människors förtjänst. Denna gas används till matlagning, så för dessa bybor betyder det att det blir jäkla mycket dyrare att laga mat.
Dessa protester gjorde att bilarna som följde efter bakom oss stack iväg med alla cyklar. Vi var tvungna att gå resten av dagen efter lunch, vilket jag räknade ihop (i motsats till guidens lögner) till ca 5-6 timmar, till en by kallad Santa Maria. Där hade vi äntligen en bra bit mat till skillnad från lunchen som bestod av en bit bröd, kakor, choklad och billig inpackad juice. Vi hade också ett bra snack med guiden och snubben som sålde oss resan för en irriterande hög kostnad.
I det här stadiet var jag extremt förbannad. Både guiden och bolaget visste om de här protesterna sedan långt innan, men hade inte sagt ett ord om det till oss. När vi sedan krävde en resa och pengarna tillbaka vägrade han i bolaget gå med på det, med ursäkten att det skulle bli ett stort uppror och folk skulle DÖ på den vägen vi just hade gått på, så vi kunde inte ta oss tillbaka. Istället gav han oss den generösa tjänsten att ge oss en 4 dagars resa (till fots) till samma pris!
Hela meningen med resan var att den skulle ha tagit 3 dagar, så att vi inte missade vårt arbete på dagiset. Och att gå i tre hela dagar till, utan att få ett öre tillbaka, och utan att få något annat val i saken, gjorde hela situationen ganska absurd. Den enda fördelen var att jag fick öva att kräva saker från giriga lögnare på spanska.
Men, det var inte över än. Den natten fick jag knappt sova alls, av två anledningar: För det första spelade de hög partymusik utanför det trasiga fönstret till vandrarhemmet. För det andra blev jag så magsjuk efter middagen vi åt att jag inte kunde äta någonting under hela nästa dag. Jag vill inte gå in på detaljer vad som hände, men jag fick i alla fall testa lite peruansk medicin, eller kanske huskur. Och som tur var fick vi tag på en taxi som tog mig till nästa by. Om vi inte hade gjort det skulle jag antingen ha svimmat på vägen eller ha varit tvungen att stanna i Santa Maria tills jag frisknade till.
I nästa by fick jag ligga i en skön säng med febern jag fick precis efter taxiresan, och dricka söt banandricka och vatten på flaska. Nästan hela den dagen sov jag. Fast det hände något roligt också, då en liten apa hittade sin väg in i huset, och morsan bar runt lite på den och gav den lite av min banandricka. Det var första gången jag haft en apa klängandes på mig så nära. Önskar bara att jag var pigg nog för att ta några foton, för det var en häftig upplevelse (och en söt apa).
”Så?”
Jag blev också grundlurad på cykeln, som jag förlorade innan lunchen på första dagen, och magsjuk ända tills nu. Med andra ord, hur resan har gått kan ses ur många perspektiv. Hursomhelst kliar det i fingrarna, och jag måste berätta det från början.
Det började med att vi blev upplockade tillsammans med ca 12 andra, varav nästan alla spansktalande, i en bil som tog oss till ett berg på över 4000 meter över havet. När vi kommit fram fick vi cyklar och cykelhandskar, och efter några paralyserande blickar och foton över bergsvyn började vi cykelturen, nerför berget, nära totalt 3000 meter rakt ner till byarna i djungeln.
Att se Anderna är otroligt. Men att cykla i konstant nerförsbacke i hög fart, bara någon meter från kanten till ett stup som kan sträcka sig mer än en kilometer, samtidigt som man ser blå berg i bakgrunden, gröna berg framför sig med exotiska hängande växter, ibland små vattenfall direkt från glaciärerna högre upp… Ni förstår, det känns som att man flyger fram i en dröm. När jag var i det här stadiet av resan tänkte jag, ”Det här var värt varenda tusenlapp”.
Tyvärr räckte inte den underbara resan långt. Efter att ha kommit fram till den första större byn (eller vad man nu kallade den samlingen hus), var resten av vägen blockad av gasprotester. Innan jag fortsätter ska jag ge lite bakgrundsinfo om detta, som jag hörde av en peruan.
I början av den här resan var det nämligen protester mot Perus exporter av gas. Istället för att använda den lokala gasen till försäljning i Peru har den korrupta regeringen gjort det billigare att köpa importerad gas, så att den lokala kan exporteras till vissa rika människors förtjänst. Denna gas används till matlagning, så för dessa bybor betyder det att det blir jäkla mycket dyrare att laga mat.
Dessa protester gjorde att bilarna som följde efter bakom oss stack iväg med alla cyklar. Vi var tvungna att gå resten av dagen efter lunch, vilket jag räknade ihop (i motsats till guidens lögner) till ca 5-6 timmar, till en by kallad Santa Maria. Där hade vi äntligen en bra bit mat till skillnad från lunchen som bestod av en bit bröd, kakor, choklad och billig inpackad juice. Vi hade också ett bra snack med guiden och snubben som sålde oss resan för en irriterande hög kostnad.
I det här stadiet var jag extremt förbannad. Både guiden och bolaget visste om de här protesterna sedan långt innan, men hade inte sagt ett ord om det till oss. När vi sedan krävde en resa och pengarna tillbaka vägrade han i bolaget gå med på det, med ursäkten att det skulle bli ett stort uppror och folk skulle DÖ på den vägen vi just hade gått på, så vi kunde inte ta oss tillbaka. Istället gav han oss den generösa tjänsten att ge oss en 4 dagars resa (till fots) till samma pris!
Hela meningen med resan var att den skulle ha tagit 3 dagar, så att vi inte missade vårt arbete på dagiset. Och att gå i tre hela dagar till, utan att få ett öre tillbaka, och utan att få något annat val i saken, gjorde hela situationen ganska absurd. Den enda fördelen var att jag fick öva att kräva saker från giriga lögnare på spanska.
Men, det var inte över än. Den natten fick jag knappt sova alls, av två anledningar: För det första spelade de hög partymusik utanför det trasiga fönstret till vandrarhemmet. För det andra blev jag så magsjuk efter middagen vi åt att jag inte kunde äta någonting under hela nästa dag. Jag vill inte gå in på detaljer vad som hände, men jag fick i alla fall testa lite peruansk medicin, eller kanske huskur. Och som tur var fick vi tag på en taxi som tog mig till nästa by. Om vi inte hade gjort det skulle jag antingen ha svimmat på vägen eller ha varit tvungen att stanna i Santa Maria tills jag frisknade till.
I nästa by fick jag ligga i en skön säng med febern jag fick precis efter taxiresan, och dricka söt banandricka och vatten på flaska. Nästan hela den dagen sov jag. Fast det hände något roligt också, då en liten apa hittade sin väg in i huset, och morsan bar runt lite på den och gav den lite av min banandricka. Det var första gången jag haft en apa klängandes på mig så nära. Önskar bara att jag var pigg nog för att ta några foton, för det var en häftig upplevelse (och en söt apa).
fredag 6 augusti 2010
En dans innan cykelresan
Jag dansade nyss lite cuscansk/peruansk dans här i huset. Det var kul, när jag var på väg ut ur rummet för att se hur det gick för morsan i köket blev jag indragen i en cirkel där jag och flera andra från familjen i huset dansade till troligen någon slags traditionell musik. Ännu roligare blev det när morsan kom med, och jag blev indragen i en pardans mitt i cirkeln. Trots alla danslektioner hade jag ingen aning om hur jag skulle göra!
Anledningen varför de festar (de dansar, skrattar och pratar högljutt medan jag skriver det här) verkar vara för att det är farsan i husets födelsedag. Vilken jäkla födelsedag! Lunchmaten idag var festligt traditionell med en slags omelett, rostad majs, korv, kyckling, majskorn, kaviar med alger, ost och såklart, favoriten – marsvin! En riktig delikatess här i Cusco.
Det är andra gången jag smakar marsvin. Första gången var på en restaurang under första veckan, då jag fick så mycket mat att jag knappt orkade äta upp hälften. Det vill säga, i mitt fall, jag försökte äta tills jag nästan sprack. För jag hatar att inte äta upp!
På tal om peruansk mat, igår smakade jag en slags insekt. En rostad larv eller något. Det smakade faktiskt ganska gott, lite bränt men med en saltig smak och mycket mjuk inuti. Synd bara att morsan hade (den dåliga) ursäkten att hon är vegetarian, trots att hon äter kräftdjur och fisk.
Vad mer? Jo, det verkar som om jag ska åka på en ny resa, den här gången till Machu Picchu. Och på grund av att jag måste arbeta på vardagarna blir det en snabbresa genom bergen – på cykel! Det kommer ta tre dagar totalt, och jag kommer förhoppningsvis komma tillbaka med tonvis med bilder, både på bergen över 4000 meter över havet, och i en tydligen mer djungellik miljö på över 1000 meter. Den sista långa och svindyra resan som jag kommer göra här tror jag, om vi inte räknar de tre sista dagarna som vi kanske ska spendera i Lima.
Så, tre dagar utan fler blogginlägg. Fast efter det kommer det ännu fler bilder (sorterade!), och kanske även video!
PS: Det här ville jag ta efteråt eftersom ni troligen var tillräckligt chockade av marsvin och insekter. Det första som hände när jag kom in i huset här var att jag var erbjuden ”Maté de Coca” för höjdsjukan som vi drabbades av de två första dagarna. Jag blev ganska storögd när jag såg gröna coca-blad i en skål, och skulle aldrig ha prövat det om inte morsan i huset hade skrattat och sagt ”No drogas!”
Och för er som inte fattat än: Coca-blad är det man göra kokain av. Och det serveras i var enda café och restaurang i Cusco, plus att det finns coca-godis i mataffären!
Anledningen varför de festar (de dansar, skrattar och pratar högljutt medan jag skriver det här) verkar vara för att det är farsan i husets födelsedag. Vilken jäkla födelsedag! Lunchmaten idag var festligt traditionell med en slags omelett, rostad majs, korv, kyckling, majskorn, kaviar med alger, ost och såklart, favoriten – marsvin! En riktig delikatess här i Cusco.
Det är andra gången jag smakar marsvin. Första gången var på en restaurang under första veckan, då jag fick så mycket mat att jag knappt orkade äta upp hälften. Det vill säga, i mitt fall, jag försökte äta tills jag nästan sprack. För jag hatar att inte äta upp!
På tal om peruansk mat, igår smakade jag en slags insekt. En rostad larv eller något. Det smakade faktiskt ganska gott, lite bränt men med en saltig smak och mycket mjuk inuti. Synd bara att morsan hade (den dåliga) ursäkten att hon är vegetarian, trots att hon äter kräftdjur och fisk.
Vad mer? Jo, det verkar som om jag ska åka på en ny resa, den här gången till Machu Picchu. Och på grund av att jag måste arbeta på vardagarna blir det en snabbresa genom bergen – på cykel! Det kommer ta tre dagar totalt, och jag kommer förhoppningsvis komma tillbaka med tonvis med bilder, både på bergen över 4000 meter över havet, och i en tydligen mer djungellik miljö på över 1000 meter. Den sista långa och svindyra resan som jag kommer göra här tror jag, om vi inte räknar de tre sista dagarna som vi kanske ska spendera i Lima.
Så, tre dagar utan fler blogginlägg. Fast efter det kommer det ännu fler bilder (sorterade!), och kanske även video!
PS: Det här ville jag ta efteråt eftersom ni troligen var tillräckligt chockade av marsvin och insekter. Det första som hände när jag kom in i huset här var att jag var erbjuden ”Maté de Coca” för höjdsjukan som vi drabbades av de två första dagarna. Jag blev ganska storögd när jag såg gröna coca-blad i en skål, och skulle aldrig ha prövat det om inte morsan i huset hade skrattat och sagt ”No drogas!”
Och för er som inte fattat än: Coca-blad är det man göra kokain av. Och det serveras i var enda café och restaurang i Cusco, plus att det finns coca-godis i mataffären!
Fortsättning flodresa
Det är nog mer intressant med att få veta andra saker om Peru än mina turistresor, men jag tycker att det är värt att berätta om campingen under flodresan, som jag inte hade tid med att skriva innan.
Tre ord som jag kommer att tänka på är: Myggor, mat och en underbar stjärnhimmel. Varje natt var så mörk att man kunde se varenda liten stjärna på natthimmeln, och det faktum att jag sov utomhus utan tält gjorde det ännu mer magiskt. Sanden som blåste i ansiktet var värt att somna på en strand mitt i Anderna, under en himmel full av gnistrande rymdting! Detta efter att ha haft en oerhört vällagad middag och fika med varma drycker, bredvid en campingeld där vi spelade israeliska kortspel.
Det enda som var jobbigt var myggorna. När jag kom hem räknade jag upp till 39 myggbett på min vänstra fot, och med tanke på att jag har två fötter och flera andra kroppsdelar tror jag att jag slutade upp med över 100. Det kliar som in i helvete.
Fast det fanns ett till stickande djur som var lite roligare. Efter den första campingnatten, när vi satte på oss våtdräkterna igen, sade min morsa åt mig, ”Kolla in det här!” Hon visade skorpionen som hade varit i hennes våtdräkt, och ja, stuckit henne, självklart efter att guiderna hade varnat om att skaka om dräkterna innan. Den var som tur var inte giftig, men det var häftigt att få se ett sådant omtalat och exotiskt djur så nära. Det var bara en av tre skorpioner jag fick se under resan!
Och ja, på tal om intressanta exotiska djur: Ett av de första djuren jag fick se i Peru var faktiskt en kolibri. Jag har försökt att få en bra bild på den i trädgården där jag bor, men det är svårt att ta kort på världens minsta fågel med den relativt lilla zoom jag har på min kamera.
Tre ord som jag kommer att tänka på är: Myggor, mat och en underbar stjärnhimmel. Varje natt var så mörk att man kunde se varenda liten stjärna på natthimmeln, och det faktum att jag sov utomhus utan tält gjorde det ännu mer magiskt. Sanden som blåste i ansiktet var värt att somna på en strand mitt i Anderna, under en himmel full av gnistrande rymdting! Detta efter att ha haft en oerhört vällagad middag och fika med varma drycker, bredvid en campingeld där vi spelade israeliska kortspel.
Det enda som var jobbigt var myggorna. När jag kom hem räknade jag upp till 39 myggbett på min vänstra fot, och med tanke på att jag har två fötter och flera andra kroppsdelar tror jag att jag slutade upp med över 100. Det kliar som in i helvete.
Fast det fanns ett till stickande djur som var lite roligare. Efter den första campingnatten, när vi satte på oss våtdräkterna igen, sade min morsa åt mig, ”Kolla in det här!” Hon visade skorpionen som hade varit i hennes våtdräkt, och ja, stuckit henne, självklart efter att guiderna hade varnat om att skaka om dräkterna innan. Den var som tur var inte giftig, men det var häftigt att få se ett sådant omtalat och exotiskt djur så nära. Det var bara en av tre skorpioner jag fick se under resan!
Och ja, på tal om intressanta exotiska djur: Ett av de första djuren jag fick se i Peru var faktiskt en kolibri. Jag har försökt att få en bra bild på den i trädgården där jag bor, men det är svårt att ta kort på världens minsta fågel med den relativt lilla zoom jag har på min kamera.
onsdag 4 augusti 2010
En resa i floden - 3 augusti
Nu är jag tillbaka! Från ett av de mest spontana och skrämmande äventyren jag har varit med om. Tillsammans med en grupp på 15 har jag åkt en liten gummibåt genom farligt kraftiga forsar fulla av stenar, flippat och hamnat uppochnervänd under båten, fått vatten över huvudet när jag åkt genom vågor både med och utan båt, och dessutom mitt i allting haft underbara övernattningar på stränder mitt emellan de stora peruanska bergen.
Fast trots allt vatten började faktiskt äventyret på bussen som åkte på de ökända vägarna genom bergskedjan. Det slog mig då att jag inte bara skulle trotsa min rädsla för vatten, utan också den för höjder. Vi åkte alltså nästan högst upp på klipporna med en gammal långfärdsbuss som var lika bred som grusvägarna vi åkte på. Att titta ner från dem klipporna var lika läskigt som det var fascinerande, och hela tiden slog det mig att det spelade inte någon roll ifall det var mycket eller extremt mycket brant, för chansen att någon skulle överleva det fallet skulle ändå vara lika med noll. Distansen för fallet måste högst ha varit över 500 meter!
Men trots punkteringen och de två gånger som bussen började gunga precis bredvid ett gigantiskt stup överlevde jag, och kom att uppleva hur det var att åka i en flod på ca 2000 meters höjd! Efter att ha packat upp och ner saker från bussen till båtarna fick vi en relativt kort säkerhetsgenomgång, för att sedan hoppa i och pröva på några forsar på nivå 0 till 1. Det var jag och de fyra andra volontärerna som jag lärt känna de senaste dagarna, plus en schysst guide som gav orderna för hur vi skulle paddla, som uppgjorde det ena teamet för detta tre dagars äventyr.
Majoriteten av tiden spenderade vi troligen i lugnt vatten, och de första forsarna var bara som en uppvärmning för de senare. Däremot gjorde vi en vältövning i början för att vänja oss för vad som kan hända, vilket var den första gången jag hamnade under båten med näsa och mun fyllda av vatten, kämpandes för att inte börja sprattla av rena panikreflexer! Trots att vattnet var så lugnt hade jag ingen aning var jag var, ovan eller under vattnet, huvudet vänt upp eller ner, förrän jag kände båten slå emot hjälmen jag hade på huvudet. För en person som i vanliga fall aldrig dyker (jag) var det hemskt, fast det gjorde mig redo för de senare tillfällena och jag känner mig definitivt inte lika rädd nu. Eller, kände.
Nästa gång vi välte skulle vi pröva på att ”surfa” med båten, vilket är praktiskt taget lika med ”paddla till en stor våg, hoppa på framsidan av båten och flippa den på kortsidan”, alltså medvetet hamna chockartat uppochner i vattnet bara för att det är kul. Och faktiskt, jämfört med övningen var det faktiskt ganska kul, när jag åtminstone var lite beredd på det!
Men trots allt var nog forsarna roligast. De mäts i vårt fall i nivåerna 0-5, där 0 är som att åka ner för ett vattenfyllt trappsteg och 5 är som en fartfylld labyrint av stenar och bumlingar, med trånga mellanrum att åka i och små, kraftiga vattenfall som får hela båten att fyllas med vatten.
De första dagarna fick vi testa på en trea som högst, fast de två sista dagarna var majoriteten av alla forsar fyror. De flesta femmorna fick vi faktiskt klättra förbi eftersom de sågs som för farliga för kunder att pröva på, fast på den sista dagen prövade vi på en femma där vi nästan flippade då vi fastnade på en sten. En skrämmande upplevelse, för det är inte kul att hamna i en sådan fors utan båt. Det fick vi också testa på.
Så, det var vattendelen av båtturen, nu är det bara kampingen kvar att berätta om. Det får bli en annan gång, för nu är jag skittrött, och då kan jag också berätta mer om vad jag ätit här!
Fast trots allt vatten började faktiskt äventyret på bussen som åkte på de ökända vägarna genom bergskedjan. Det slog mig då att jag inte bara skulle trotsa min rädsla för vatten, utan också den för höjder. Vi åkte alltså nästan högst upp på klipporna med en gammal långfärdsbuss som var lika bred som grusvägarna vi åkte på. Att titta ner från dem klipporna var lika läskigt som det var fascinerande, och hela tiden slog det mig att det spelade inte någon roll ifall det var mycket eller extremt mycket brant, för chansen att någon skulle överleva det fallet skulle ändå vara lika med noll. Distansen för fallet måste högst ha varit över 500 meter!
Men trots punkteringen och de två gånger som bussen började gunga precis bredvid ett gigantiskt stup överlevde jag, och kom att uppleva hur det var att åka i en flod på ca 2000 meters höjd! Efter att ha packat upp och ner saker från bussen till båtarna fick vi en relativt kort säkerhetsgenomgång, för att sedan hoppa i och pröva på några forsar på nivå 0 till 1. Det var jag och de fyra andra volontärerna som jag lärt känna de senaste dagarna, plus en schysst guide som gav orderna för hur vi skulle paddla, som uppgjorde det ena teamet för detta tre dagars äventyr.
Majoriteten av tiden spenderade vi troligen i lugnt vatten, och de första forsarna var bara som en uppvärmning för de senare. Däremot gjorde vi en vältövning i början för att vänja oss för vad som kan hända, vilket var den första gången jag hamnade under båten med näsa och mun fyllda av vatten, kämpandes för att inte börja sprattla av rena panikreflexer! Trots att vattnet var så lugnt hade jag ingen aning var jag var, ovan eller under vattnet, huvudet vänt upp eller ner, förrän jag kände båten slå emot hjälmen jag hade på huvudet. För en person som i vanliga fall aldrig dyker (jag) var det hemskt, fast det gjorde mig redo för de senare tillfällena och jag känner mig definitivt inte lika rädd nu. Eller, kände.
Nästa gång vi välte skulle vi pröva på att ”surfa” med båten, vilket är praktiskt taget lika med ”paddla till en stor våg, hoppa på framsidan av båten och flippa den på kortsidan”, alltså medvetet hamna chockartat uppochner i vattnet bara för att det är kul. Och faktiskt, jämfört med övningen var det faktiskt ganska kul, när jag åtminstone var lite beredd på det!
Men trots allt var nog forsarna roligast. De mäts i vårt fall i nivåerna 0-5, där 0 är som att åka ner för ett vattenfyllt trappsteg och 5 är som en fartfylld labyrint av stenar och bumlingar, med trånga mellanrum att åka i och små, kraftiga vattenfall som får hela båten att fyllas med vatten.
De första dagarna fick vi testa på en trea som högst, fast de två sista dagarna var majoriteten av alla forsar fyror. De flesta femmorna fick vi faktiskt klättra förbi eftersom de sågs som för farliga för kunder att pröva på, fast på den sista dagen prövade vi på en femma där vi nästan flippade då vi fastnade på en sten. En skrämmande upplevelse, för det är inte kul att hamna i en sådan fors utan båt. Det fick vi också testa på.
Så, det var vattendelen av båtturen, nu är det bara kampingen kvar att berätta om. Det får bli en annan gång, för nu är jag skittrött, och då kan jag också berätta mer om vad jag ätit här!
Perus nationaldag och mat - 30 juli
Nu är kulturchocken över, jag börjar faktiskt känna mig ganska hemma här. Familjen jag bor hos är trevlig, likaså de andra volontärerna, som bor i rummen bredvid.
Varje dag förutom söndag får vi hemlagad peruansk mat till lunch, med soppa som förrätt och sedan en större huvudrätt. Oftast får vi potatis och ris med kyckling eller liknande.
Häromdagen var det Perus nationaldag (timing!) och familjen hade en fest som de bjöd oss till. De serverade potatis med en stor lammköttbit. Kanske inte låter så väldigt varierat eller ens gott, men faktum var att det inte bara var en typ av potatis, utan minst tre!
Med en speciell sås, ”jordbakad” potatis och en slags kokad svart majsdricka smakade det riktigt peruanskt – potatis är faktiskt ursprungligen från Peru, oavsett hur svenskt det låter med köttbullar med potatis. Dessutom smakade det helt annorlunda.
Den första potatisen smakade ganska normalt, fast lite godare eftersom den var jordbakad. Sedan tog en i familjen fram ur potatiskorgen de hade en liten skrumpen potatis som såg lite bränd ut. ”Muy dulce!”, mycket sött, sade hon, och gav den till mig. Och faktiskt, det smakade så sött att jag sedan sade, halvt på skämt, att vi borde testa äta den med glass! Aldrig har jag smakat en sådan god potatis. Och jag hatar potatis. Den tredje potatisen var orange som en morot på insidan och smakade även den söt, men med en slags speciell smak som jag inte vet vad jag ska jämföra den med. Jag kom att tänka på både marsipan, morot och frukt, men de har inte riktigt så mycket att göra med varandra.
Sedan sade peruanskan stolt på spanska att detta var det som Inkafolket åt.
Efter maten blev det till att spela lite musik med gitarren jag hade med mig, och skämta lite med peruanerna. Det hela påminde lite om midsommar, fast man skålade för Perus självständighet från spanjorerna istället för… Vad man nu skålar för i Sverige.
Det får räcka för några dagar, för nu åker jag på en tre dagars resa i floderna nära Cuzco, ner ca tusen meter eller mer i en liten gummibåt. Japp, jag ska slåss mot mina gamla rädslor för vatten, i en av Sydamerikas värsta floder! Det blir ett litet turistäventyr med de andra volontärerna under helgen. Troligtvis hinner jag inte skicka iväg det här innan jag åker så det kommer dröja en lång stund innan ni ser det här, men jag kommer förhoppningsvis ha fixat några bilder då, som en kompensation för väntetiden.
Varje dag förutom söndag får vi hemlagad peruansk mat till lunch, med soppa som förrätt och sedan en större huvudrätt. Oftast får vi potatis och ris med kyckling eller liknande.
Häromdagen var det Perus nationaldag (timing!) och familjen hade en fest som de bjöd oss till. De serverade potatis med en stor lammköttbit. Kanske inte låter så väldigt varierat eller ens gott, men faktum var att det inte bara var en typ av potatis, utan minst tre!
Med en speciell sås, ”jordbakad” potatis och en slags kokad svart majsdricka smakade det riktigt peruanskt – potatis är faktiskt ursprungligen från Peru, oavsett hur svenskt det låter med köttbullar med potatis. Dessutom smakade det helt annorlunda.
Den första potatisen smakade ganska normalt, fast lite godare eftersom den var jordbakad. Sedan tog en i familjen fram ur potatiskorgen de hade en liten skrumpen potatis som såg lite bränd ut. ”Muy dulce!”, mycket sött, sade hon, och gav den till mig. Och faktiskt, det smakade så sött att jag sedan sade, halvt på skämt, att vi borde testa äta den med glass! Aldrig har jag smakat en sådan god potatis. Och jag hatar potatis. Den tredje potatisen var orange som en morot på insidan och smakade även den söt, men med en slags speciell smak som jag inte vet vad jag ska jämföra den med. Jag kom att tänka på både marsipan, morot och frukt, men de har inte riktigt så mycket att göra med varandra.
Sedan sade peruanskan stolt på spanska att detta var det som Inkafolket åt.
Efter maten blev det till att spela lite musik med gitarren jag hade med mig, och skämta lite med peruanerna. Det hela påminde lite om midsommar, fast man skålade för Perus självständighet från spanjorerna istället för… Vad man nu skålar för i Sverige.
Det får räcka för några dagar, för nu åker jag på en tre dagars resa i floderna nära Cuzco, ner ca tusen meter eller mer i en liten gummibåt. Japp, jag ska slåss mot mina gamla rädslor för vatten, i en av Sydamerikas värsta floder! Det blir ett litet turistäventyr med de andra volontärerna under helgen. Troligtvis hinner jag inte skicka iväg det här innan jag åker så det kommer dröja en lång stund innan ni ser det här, men jag kommer förhoppningsvis ha fixat några bilder då, som en kompensation för väntetiden.
Rapport om dagiset!
Har jag hemlängtan?
Ja, som ni kanske gissat från mina beskrivningar av detta ”exotiska” land har jag en del hemlängtan. Det finns så många skillnader här jämfört med Sverige att det ibland kan vara svårt att hänga med i allt som händer. Ibland blir det så förvirrande att jag knappt kan tänka!
Som tur är tog jag med ganska många saker hemifrån; musik, gitarr och böcker är nog det som hjälper mest, när det gäller att smälta alla dessa upplevelser. Och, jo, bloggen såklart.
Men hursomhelst, det var inte det här jag lovade att berätta om, fast det passar ganska bra in i resonemanget.
Jag berättade att jag jobbar som volontär på ett dagis här i Cuzco. Efter att ha pratat med några peruaner i Sverige inför resan hade jag fått idén att barnen här skulle vara annorlunda, och mycket livligare än de svenska barnen. Det hade jag förstått fel, för barnen här mellan 1 till 5 år är väldigt lika på många sätt. Visst, många är livliga och stojiga, men ungefär lika många är lugna och ganska blyga, precis som i Sverige. De kräver lika mycket uppmärksamhet, lika mycket plats och lika mycket saker att göra som de svenska barnen. Den enda riktiga skillnaden här, tycker jag, är deras förutsättningar.
När vi först gick in i dagiset blev vi hänvisade till ett litet rum, ungefär lika litet som vårt sovrum i Cuzco, med ca 14 4-5 åriga barn i det. Där skulle vi dela ut små träpussel, till synes handgjorda, till de som var klara med att färglägga sina små bilder. Efter att ha hållit på med det i några minuter, och praktiskt taget låtit alla barn göra vartenda pussel i högen, skulle barnen äta, leka, tvätta sig och sedan kolla på film.
Det låter kanske ganska vanligt, men ordningen mellan dessa saker var nästan alltid noll. När de åt hade de svårt att sitta stilla, och många barn sprang runt i lokalen och lekte istället för att äta, plus att med min enkla spanska så är det jäkla svårt att få dem att göra någonting.
Sedan när filmen sattes på tänkte jag att de borde lugna ner sig. Och det gjorde de, fast inte väldigt länge. Det fanns inga regler för att de skulle sitta stilla och de fick leka med andra saker under tiden. I dem lokalerna betydde det att filmen inte gick att höras och att bara hälften av barnen kollade på. Och det fanns fler klasser än den jag ”undervisade” i.
Man kan tänka sig att dagiset behöver mer disciplin, men jag tror att det är andra saker som påverkar mycket mer till varför det blir ett sådant kaos. För det första materialet. Filmen som de kollade på har de visat minst en gång varje dag jag har varit där, en piratkopia av några gamla Disney-filmer från 50-talet eller så. Pusslen som de lekte med var ganska okej, men jag tror att de har gjort dem ett antal gånger och jag vet inte ifall det är så roligt att göra om dem igen. Det som jag tycker funkar bäst i variation är att rita, men jag vet inte hur mycket papper kostar för lärarna här.
För det andra är lokalerna så otroligt små. De får aldrig gå ut, för det finns ingen park i närheten, och dagiset ligger i ett flervåningshus utanför en ganska farligt trafikerad gata. De får nöja sig med att leka i två små klassrum och ett halvstort rum för både TV-tittande och administrativt arbete för de vuxna. Dessutom luktar toaletten mögel.
Men trots allt detta ska jag inte vara alltför negativ. Barnen har ändå kul när de har något att göra och lärarna gör ett oerhört bra jobb med att vara tålmodiga och förstående emot barnen, med det lilla de har. Vad jag har hört är även dagis någonting nytt för Peru, så för det här landet är det en väldigt positiv sak trots allt. Att barnen sedan får lära sig några bokstäver och simpel matematik gör det till en mycket viktig källa till förbättring för folket, speciellt de fattiga och de som saknar undervisning.
En förbättring med förbättringsmöjligheter är väl ändå bland det bästa ett fattigt land kan få?
Ja, som ni kanske gissat från mina beskrivningar av detta ”exotiska” land har jag en del hemlängtan. Det finns så många skillnader här jämfört med Sverige att det ibland kan vara svårt att hänga med i allt som händer. Ibland blir det så förvirrande att jag knappt kan tänka!
Som tur är tog jag med ganska många saker hemifrån; musik, gitarr och böcker är nog det som hjälper mest, när det gäller att smälta alla dessa upplevelser. Och, jo, bloggen såklart.
Men hursomhelst, det var inte det här jag lovade att berätta om, fast det passar ganska bra in i resonemanget.
Jag berättade att jag jobbar som volontär på ett dagis här i Cuzco. Efter att ha pratat med några peruaner i Sverige inför resan hade jag fått idén att barnen här skulle vara annorlunda, och mycket livligare än de svenska barnen. Det hade jag förstått fel, för barnen här mellan 1 till 5 år är väldigt lika på många sätt. Visst, många är livliga och stojiga, men ungefär lika många är lugna och ganska blyga, precis som i Sverige. De kräver lika mycket uppmärksamhet, lika mycket plats och lika mycket saker att göra som de svenska barnen. Den enda riktiga skillnaden här, tycker jag, är deras förutsättningar.
När vi först gick in i dagiset blev vi hänvisade till ett litet rum, ungefär lika litet som vårt sovrum i Cuzco, med ca 14 4-5 åriga barn i det. Där skulle vi dela ut små träpussel, till synes handgjorda, till de som var klara med att färglägga sina små bilder. Efter att ha hållit på med det i några minuter, och praktiskt taget låtit alla barn göra vartenda pussel i högen, skulle barnen äta, leka, tvätta sig och sedan kolla på film.
Det låter kanske ganska vanligt, men ordningen mellan dessa saker var nästan alltid noll. När de åt hade de svårt att sitta stilla, och många barn sprang runt i lokalen och lekte istället för att äta, plus att med min enkla spanska så är det jäkla svårt att få dem att göra någonting.
Sedan när filmen sattes på tänkte jag att de borde lugna ner sig. Och det gjorde de, fast inte väldigt länge. Det fanns inga regler för att de skulle sitta stilla och de fick leka med andra saker under tiden. I dem lokalerna betydde det att filmen inte gick att höras och att bara hälften av barnen kollade på. Och det fanns fler klasser än den jag ”undervisade” i.
Man kan tänka sig att dagiset behöver mer disciplin, men jag tror att det är andra saker som påverkar mycket mer till varför det blir ett sådant kaos. För det första materialet. Filmen som de kollade på har de visat minst en gång varje dag jag har varit där, en piratkopia av några gamla Disney-filmer från 50-talet eller så. Pusslen som de lekte med var ganska okej, men jag tror att de har gjort dem ett antal gånger och jag vet inte ifall det är så roligt att göra om dem igen. Det som jag tycker funkar bäst i variation är att rita, men jag vet inte hur mycket papper kostar för lärarna här.
För det andra är lokalerna så otroligt små. De får aldrig gå ut, för det finns ingen park i närheten, och dagiset ligger i ett flervåningshus utanför en ganska farligt trafikerad gata. De får nöja sig med att leka i två små klassrum och ett halvstort rum för både TV-tittande och administrativt arbete för de vuxna. Dessutom luktar toaletten mögel.
Men trots allt detta ska jag inte vara alltför negativ. Barnen har ändå kul när de har något att göra och lärarna gör ett oerhört bra jobb med att vara tålmodiga och förstående emot barnen, med det lilla de har. Vad jag har hört är även dagis någonting nytt för Peru, så för det här landet är det en väldigt positiv sak trots allt. Att barnen sedan får lära sig några bokstäver och simpel matematik gör det till en mycket viktig källa till förbättring för folket, speciellt de fattiga och de som saknar undervisning.
En förbättring med förbättringsmöjligheter är väl ändå bland det bästa ett fattigt land kan få?
söndag 25 juli 2010
De första dagarna i Cuzco - 24 juli
Så, äntligen fick jag lite tid och energi till att skriva. Den senaste veckan har varit helt utmattande, för jag har gått upp tidigt på morgonen för att arbeta på dagiset, och sedan även varit med på guide/sightseeing i Cuzco för att lära känna staden bättre.
Jag vet inte ifall jag sagt det tidigare, men det är värt att säga igen: Cuzco är en väldigt vacker stad. Många av husen är ända från kolonialtiden (ca 1500-1600 talet tror jag?) och vissa är till och med byggda ovanpå Inkafolkets gamla ruiner; de gigantiska stenblock som staplats på varandra som pusselbitar. När vi gick med guiden upp på de högre platserna kunde vi se ut över hela staden, och det slog mig att jag aldrig hade sett Stockholm på ett liknande sett. Man kunde se alla stadens hus därifrån, för det fanns knappt några skyskrapor eller höghus någonstans!
När jag tänker efter har jag faktiskt inte heller åkt en enda hiss under hela vistelsen i Cuzco.
Men, för att komma bort från sightseeing och vackra vyer, måste jag även berätta om den underbara kulturen här. Folket är snälla och generösa, och trots allt jag hört om ficktjuvar och luriga taxichaufförer har alla varit väldigt ärliga hittills. När vi åkte taxi igår saknade vi mynt, och gav chaffisen en 10 soles-sedel, och han gav artigt tillbaka exakt 7 soles eftersom resan ”officiellt” kostar bara tre. Och, nu kommer nog en liten chock för er stockholmare, 3 soles = 9 kronor. Hur fan har de råd med bensinen?
Jo, jag glömde att berätta det också. Trafiken här består över hälften av taxibilar, vilket är mycket mer flexibelt än jag någonsin kunnat tänka mig. Fördelarna är så många och fascinerande att jag måste göra en lista!
- För det första slipper staden alla parkeringsplatser. Färre människor äger bilar och staden får mycket mer plats åt andra byggnader, och förutom de små gatorna blir trängseln mindre.
- För det andra slipper folk äga så många bilar. Det blir som en slags privat kommunaltrafik, vilket är både en fördel för de fattiga då de slipper köpa dyra fordon, men även för miljön eftersom man slipper producera så många bilar*!
- För det tredje kan alla åka taxi. Barn kan ju inte köra bil, och därför kan jag som 17-åring utan körkort ta mig överallt i Cuzco bara genom att prata lite spanska.
- Till sist, slipper man ta med bilen överallt, slipper ta hand om den, tanka den, parkera den, och lämna den när den inte ska användas. Det enda du behöver göra här är att vänta tills en taxi kör förbi, vilket händer lika ofta som en vanlig bil åker förbi i Stockholm.
Och flera andra fördelar, men jag har andra saker att berätta om och vill inte fylla hela sidan med taxisnack. <:
Vad finns det mer att berätta om kulturen? För mycket. Precis som i Sverige har Peru lagar mot att röka på offentliga platser som restauranger, men faktiskt så tycker jag knappt att en sådan lag behövs här. Hittills har jag inte sett en enda peruan röka här, de enda jag sett röka har varit turister!
Och dessutom, de som känner mig kommer nog skratta åt det här, har jag inte sett en enda McDonalds-restaurang! Trots den gigantiska reklamskylten vid flygplatsen verkar det som om den för det mesta befolkas av amerikanska turister, för cusco-borna har mycket bättre smak än så. När jag var på en snabbmatsrestaurang igår insåg jag varför de hellre väljer att gå till sina egna, lokala, små gulliga restauranger framför den där gigantiska restaurangkedjan. Trots den lilla restaurangens simpla kök och få personal smakade maten otroligt gott, bättre än alla snabbmatsrestauranger som jag känner till i Solna.
Det får nog räcka för idag. Jag vet att jag fortfarande inte har berättat om hur det är på min arbetsplats än, men det är nog bättre att jag väntar med det eftersom det kommer ta för mycket plats att skriva. Men jag kan ge er en aptitretare: Ungarna älskade min kamera!
Jag vet inte ifall jag sagt det tidigare, men det är värt att säga igen: Cuzco är en väldigt vacker stad. Många av husen är ända från kolonialtiden (ca 1500-1600 talet tror jag?) och vissa är till och med byggda ovanpå Inkafolkets gamla ruiner; de gigantiska stenblock som staplats på varandra som pusselbitar. När vi gick med guiden upp på de högre platserna kunde vi se ut över hela staden, och det slog mig att jag aldrig hade sett Stockholm på ett liknande sett. Man kunde se alla stadens hus därifrån, för det fanns knappt några skyskrapor eller höghus någonstans!
När jag tänker efter har jag faktiskt inte heller åkt en enda hiss under hela vistelsen i Cuzco.
Men, för att komma bort från sightseeing och vackra vyer, måste jag även berätta om den underbara kulturen här. Folket är snälla och generösa, och trots allt jag hört om ficktjuvar och luriga taxichaufförer har alla varit väldigt ärliga hittills. När vi åkte taxi igår saknade vi mynt, och gav chaffisen en 10 soles-sedel, och han gav artigt tillbaka exakt 7 soles eftersom resan ”officiellt” kostar bara tre. Och, nu kommer nog en liten chock för er stockholmare, 3 soles = 9 kronor. Hur fan har de råd med bensinen?
Jo, jag glömde att berätta det också. Trafiken här består över hälften av taxibilar, vilket är mycket mer flexibelt än jag någonsin kunnat tänka mig. Fördelarna är så många och fascinerande att jag måste göra en lista!
- För det första slipper staden alla parkeringsplatser. Färre människor äger bilar och staden får mycket mer plats åt andra byggnader, och förutom de små gatorna blir trängseln mindre.
- För det andra slipper folk äga så många bilar. Det blir som en slags privat kommunaltrafik, vilket är både en fördel för de fattiga då de slipper köpa dyra fordon, men även för miljön eftersom man slipper producera så många bilar*!
- För det tredje kan alla åka taxi. Barn kan ju inte köra bil, och därför kan jag som 17-åring utan körkort ta mig överallt i Cuzco bara genom att prata lite spanska.
- Till sist, slipper man ta med bilen överallt, slipper ta hand om den, tanka den, parkera den, och lämna den när den inte ska användas. Det enda du behöver göra här är att vänta tills en taxi kör förbi, vilket händer lika ofta som en vanlig bil åker förbi i Stockholm.
Och flera andra fördelar, men jag har andra saker att berätta om och vill inte fylla hela sidan med taxisnack. <:
Vad finns det mer att berätta om kulturen? För mycket. Precis som i Sverige har Peru lagar mot att röka på offentliga platser som restauranger, men faktiskt så tycker jag knappt att en sådan lag behövs här. Hittills har jag inte sett en enda peruan röka här, de enda jag sett röka har varit turister!
Och dessutom, de som känner mig kommer nog skratta åt det här, har jag inte sett en enda McDonalds-restaurang! Trots den gigantiska reklamskylten vid flygplatsen verkar det som om den för det mesta befolkas av amerikanska turister, för cusco-borna har mycket bättre smak än så. När jag var på en snabbmatsrestaurang igår insåg jag varför de hellre väljer att gå till sina egna, lokala, små gulliga restauranger framför den där gigantiska restaurangkedjan. Trots den lilla restaurangens simpla kök och få personal smakade maten otroligt gott, bättre än alla snabbmatsrestauranger som jag känner till i Solna.
Det får nog räcka för idag. Jag vet att jag fortfarande inte har berättat om hur det är på min arbetsplats än, men det är nog bättre att jag väntar med det eftersom det kommer ta för mycket plats att skriva. Men jag kan ge er en aptitretare: Ungarna älskade min kamera!
Resan - de första intrycken och tankarna - 22 juli
Planet lyfte från Lima och ökade i snabbt i höjd. Nu hade jag äntligen en fönsterplats, så jag kunde se Peru på riktigt – framför allt Anderna, den stora bergskedjan vid Sydamerikas västra kant.
Plötsligt åkte flygplanet över molnen, som mer liknade en ogenomträngbar dimma, och marken blev osynlig på grund av det vita täcket under oss. Jag blev först orolig för att ändå inte kunna få se de fina bergstopparna. Men när jag kollade på skärmen framför mig visade den att vi var endast på över 2000 meters höjd, och mina teorier blev besannade när jag såg bruna berg titta upp över molntäcket. Storleken på Anderna fick molnen att se så otroligt låga och lättsamma ut, att det nästan kändes som de simplaste av saker. Om det inte vore för den exotiska vackerheten, och det faktum att vi nu var på över 4000 meters höjd, skulle jag kunna ha trott att samma sak skulle kunna ses på de ”höga” kullarna i Stockholm.
Ja, för att då förklara lite vad som har hänt under resan.
Under hela mitt liv har jag aldrig åkt så mycket flyg. Vi har mellanlandat två gånger, först i Madrid och sedan i Lima. Jag tror att jag har redan klått det totala antalet timmar som jag spenderat på ett flygplan, och det på en enda dag. Men det var först på väg till Cusco som jag insåg vilken natur som Peru faktiskt består av. Landet har allt från kust till gigantiska bergskedjor, och trots det är den största delen bestående av Amazonas regnskog.
När jag flög över bergen var jag chockad över hur man kan bygga en stad på sådana här toppar; det fanns knappt någon platt mark någonstans. Jag fascinerades över hur inkafolket hade kunnat bygga en stad här, långt från både regnskogen och havet. Visserligen fanns det floder rinnandes igenom, men att skapa en huvudstad på över 3000 meters höjd över havet förbryllade mig när jag verkligen såg landskapet med egna ögon.
Det som chockade mig mest var nog tanken på att jag kommer att stanna här i en hel månad. Jag har alltså aldrig varit utanför Europa, och på grund av tidigare pengabrist är jag inte så van vid att resa. Att sedan hamna på andra sidan ekvatorn, på en annan kontinent, i en stad byggd mitt i en bergskedja, grundat av ett folk som inte hade någonting med Europa att göra under flera tusen år, är en tanke både spännande och skrämmande. Jag, som högst har stannat i ett annat land i en vecka, ska stanna här i fyra!
Språket
För er som pluggar spanska och undrar hur det är att hamna i ett land med språket som modersmål, kan jag säga att det är en otrolig upplevelse. Efter att ha pluggat Spanska Steg 3 på gymnasiet kan jag redan efter en dag prata relativt flytande. Tack vare att de peruaner som faktiskt kan engelska ändå inte kan första så mycket, blir det faktiskt ofta lättare att säga saker på spanska, vilket gör det till ett nöje att prata. Eftersom de gärna vill öva sin engelska blir det en bra blandning när vi pratar en spanskblandad engelska med varandra, och eftersom vi faktiskt har saker att säga blir det mycket roligare när man lyckas förstå varandra.
(Speciellt när man har en morsa som knappt kan någon spanska, och man får leka proffsig översättare ;) )
Plötsligt åkte flygplanet över molnen, som mer liknade en ogenomträngbar dimma, och marken blev osynlig på grund av det vita täcket under oss. Jag blev först orolig för att ändå inte kunna få se de fina bergstopparna. Men när jag kollade på skärmen framför mig visade den att vi var endast på över 2000 meters höjd, och mina teorier blev besannade när jag såg bruna berg titta upp över molntäcket. Storleken på Anderna fick molnen att se så otroligt låga och lättsamma ut, att det nästan kändes som de simplaste av saker. Om det inte vore för den exotiska vackerheten, och det faktum att vi nu var på över 4000 meters höjd, skulle jag kunna ha trott att samma sak skulle kunna ses på de ”höga” kullarna i Stockholm.
Ja, för att då förklara lite vad som har hänt under resan.
Under hela mitt liv har jag aldrig åkt så mycket flyg. Vi har mellanlandat två gånger, först i Madrid och sedan i Lima. Jag tror att jag har redan klått det totala antalet timmar som jag spenderat på ett flygplan, och det på en enda dag. Men det var först på väg till Cusco som jag insåg vilken natur som Peru faktiskt består av. Landet har allt från kust till gigantiska bergskedjor, och trots det är den största delen bestående av Amazonas regnskog.
När jag flög över bergen var jag chockad över hur man kan bygga en stad på sådana här toppar; det fanns knappt någon platt mark någonstans. Jag fascinerades över hur inkafolket hade kunnat bygga en stad här, långt från både regnskogen och havet. Visserligen fanns det floder rinnandes igenom, men att skapa en huvudstad på över 3000 meters höjd över havet förbryllade mig när jag verkligen såg landskapet med egna ögon.
Det som chockade mig mest var nog tanken på att jag kommer att stanna här i en hel månad. Jag har alltså aldrig varit utanför Europa, och på grund av tidigare pengabrist är jag inte så van vid att resa. Att sedan hamna på andra sidan ekvatorn, på en annan kontinent, i en stad byggd mitt i en bergskedja, grundat av ett folk som inte hade någonting med Europa att göra under flera tusen år, är en tanke både spännande och skrämmande. Jag, som högst har stannat i ett annat land i en vecka, ska stanna här i fyra!
Språket
För er som pluggar spanska och undrar hur det är att hamna i ett land med språket som modersmål, kan jag säga att det är en otrolig upplevelse. Efter att ha pluggat Spanska Steg 3 på gymnasiet kan jag redan efter en dag prata relativt flytande. Tack vare att de peruaner som faktiskt kan engelska ändå inte kan första så mycket, blir det faktiskt ofta lättare att säga saker på spanska, vilket gör det till ett nöje att prata. Eftersom de gärna vill öva sin engelska blir det en bra blandning när vi pratar en spanskblandad engelska med varandra, och eftersom vi faktiskt har saker att säga blir det mycket roligare när man lyckas förstå varandra.
(Speciellt när man har en morsa som knappt kan någon spanska, och man får leka proffsig översättare ;) )
Sebastian Everett
måndag 19 juli 2010
Innan resan - 19/07/2010
Här är bloggen jag kommer att använda för min volontärresa i Peru!
För mer än ett halvår sedan bestämde jag (Sebastian Everett) och min morsa oss för att vi skulle göra lite nytta och åka till ett land långt borta och göra lite gratisarbete, en så kallad volontärresa. Detta istället för att göra den vanliga resan i Europa till länder som England och Irland som vi gjort tidigare, då man mest går runt och turistar istället för att ta del av det intressanta samhället som vi besöker.
Som ni kanske redan gissat är både jag och min morsa samhällsintresserade; allt från politik med ekonomi och miljötänk, till kultur med musik och socialt liv. Därför kommer den här resan att bli ännu mer intressant då jag kommer att få se och lära mig nya livsstilar och perspektiv, plus få mina olika teorier och frågor besvarade: Är peruaner så roliga och spontana som de verkar? Är urinvånarna traditionella av sig? Hur påverkas de av fattigdom? Äter de mycket tortillas?
Varför just Peru?
Det som från första början fick oss att välja Peru var att jag kan Spanska. Eller, åtminstone så långt som Spanska 3-kursen på gymnasiet räcker. Ett mål med resan är faktiskt att jag ska kunna lära mig spanska flytande!
Men det visade sig faktiskt vara ett väldigt bra val, för dels träffade vi några peruaner i Sverige som både kunde berätta för oss vad vi kan förvänta oss när vi kommer dit, och har en eller flera kontakter i landet som vi kan hälsa på. För det andra är Peru landet där Indiana Jones sågs för första gången i filmen The Lost Ark, letandes efter en guldstaty i ett gammalt inkatempel!
(Det intressanta med det är alltså att inkariket har sitt ursprung i Perus marker)
Tänk att få se återstoden av en gammal sydamerikansk ursprungskultur! Eftersom vi kommer stanna och arbeta i Cuzco, inkas gamla huvudstad, får vi även en större chans att få träffa på både Quechua-talare och få se det världskända Machu Picchu. Historienörd som jag är kommer det bli otroligt kul och spännande, mer än vad det är att gå på vikingamuseum i Stockholm...
På tal om bilder: Ja, jag tänker ta bilder. Med min fina systemkamera ska jag försöka ta bilder som man ska kunna njuta av i framtiden. Inklusive på alla de fina människorna, förhoppningsvis får jag möjlighet att ta bild på de (troligtvis) livliga barnen på dagiset där jag kommer jobba!
Slutligen vill jag även säga till er läsare, att om ni har något som ni vill att jag ska ta upp eller ta reda på under resan får ni gärna ställa frågor i form av kommentarer. På så sätt blir det tio gånger roligare att skriva (och ta reda på saker)!
För mer än ett halvår sedan bestämde jag (Sebastian Everett) och min morsa oss för att vi skulle göra lite nytta och åka till ett land långt borta och göra lite gratisarbete, en så kallad volontärresa. Detta istället för att göra den vanliga resan i Europa till länder som England och Irland som vi gjort tidigare, då man mest går runt och turistar istället för att ta del av det intressanta samhället som vi besöker.
Som ni kanske redan gissat är både jag och min morsa samhällsintresserade; allt från politik med ekonomi och miljötänk, till kultur med musik och socialt liv. Därför kommer den här resan att bli ännu mer intressant då jag kommer att få se och lära mig nya livsstilar och perspektiv, plus få mina olika teorier och frågor besvarade: Är peruaner så roliga och spontana som de verkar? Är urinvånarna traditionella av sig? Hur påverkas de av fattigdom? Äter de mycket tortillas?
Varför just Peru?
Det som från första början fick oss att välja Peru var att jag kan Spanska. Eller, åtminstone så långt som Spanska 3-kursen på gymnasiet räcker. Ett mål med resan är faktiskt att jag ska kunna lära mig spanska flytande!
Men det visade sig faktiskt vara ett väldigt bra val, för dels träffade vi några peruaner i Sverige som både kunde berätta för oss vad vi kan förvänta oss när vi kommer dit, och har en eller flera kontakter i landet som vi kan hälsa på. För det andra är Peru landet där Indiana Jones sågs för första gången i filmen The Lost Ark, letandes efter en guldstaty i ett gammalt inkatempel!
(Det intressanta med det är alltså att inkariket har sitt ursprung i Perus marker)
Tänk att få se återstoden av en gammal sydamerikansk ursprungskultur! Eftersom vi kommer stanna och arbeta i Cuzco, inkas gamla huvudstad, får vi även en större chans att få träffa på både Quechua-talare och få se det världskända Machu Picchu. Historienörd som jag är kommer det bli otroligt kul och spännande, mer än vad det är att gå på vikingamuseum i Stockholm...
På tal om bilder: Ja, jag tänker ta bilder. Med min fina systemkamera ska jag försöka ta bilder som man ska kunna njuta av i framtiden. Inklusive på alla de fina människorna, förhoppningsvis får jag möjlighet att ta bild på de (troligtvis) livliga barnen på dagiset där jag kommer jobba!
Slutligen vill jag även säga till er läsare, att om ni har något som ni vill att jag ska ta upp eller ta reda på under resan får ni gärna ställa frågor i form av kommentarer. På så sätt blir det tio gånger roligare att skriva (och ta reda på saker)!
Sebastian Everett
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)