"Cykelresan" - 13 augusti

Jag kan säga det här om Machu Picchu-resan: Det är ingenting som jag tänker göra igen. Jag har njutit av de vackraste vyer som jag någonsin sett, lärt mig massor om det peruanska folket och haft ett oerhört nyupptäckande äventyr.

”Så?”

Jag blev också grundlurad på cykeln, som jag förlorade innan lunchen på första dagen, och magsjuk ända tills nu. Med andra ord, hur resan har gått kan ses ur många perspektiv. Hursomhelst kliar det i fingrarna, och jag måste berätta det från början.

Det började med att vi blev upplockade tillsammans med ca 12 andra, varav nästan alla spansktalande, i en bil som tog oss till ett berg på över 4000 meter över havet. När vi kommit fram fick vi cyklar och cykelhandskar, och efter några paralyserande blickar och foton över bergsvyn började vi cykelturen, nerför berget, nära totalt 3000 meter rakt ner till byarna i djungeln.
Att se Anderna är otroligt. Men att cykla i konstant nerförsbacke i hög fart, bara någon meter från kanten till ett stup som kan sträcka sig mer än en kilometer, samtidigt som man ser blå berg i bakgrunden, gröna berg framför sig med exotiska hängande växter, ibland små vattenfall direkt från glaciärerna högre upp… Ni förstår, det känns som att man flyger fram i en dröm. När jag var i det här stadiet av resan tänkte jag, ”Det här var värt varenda tusenlapp”.

Tyvärr räckte inte den underbara resan långt. Efter att ha kommit fram till den första större byn (eller vad man nu kallade den samlingen hus), var resten av vägen blockad av gasprotester. Innan jag fortsätter ska jag ge lite bakgrundsinfo om detta, som jag hörde av en peruan.
I början av den här resan var det nämligen protester mot Perus exporter av gas. Istället för att använda den lokala gasen till försäljning i Peru har den korrupta regeringen gjort det billigare att köpa importerad gas, så att den lokala kan exporteras till vissa rika människors förtjänst. Denna gas används till matlagning, så för dessa bybor betyder det att det blir jäkla mycket dyrare att laga mat.
Dessa protester gjorde att bilarna som följde efter bakom oss stack iväg med alla cyklar. Vi var tvungna att gå resten av dagen efter lunch, vilket jag räknade ihop (i motsats till guidens lögner) till ca 5-6 timmar, till en by kallad Santa Maria. Där hade vi äntligen en bra bit mat till skillnad från lunchen som bestod av en bit bröd, kakor, choklad och billig inpackad juice. Vi hade också ett bra snack med guiden och snubben som sålde oss resan för en irriterande hög kostnad.

I det här stadiet var jag extremt förbannad. Både guiden och bolaget visste om de här protesterna sedan långt innan, men hade inte sagt ett ord om det till oss. När vi sedan krävde en resa och pengarna tillbaka vägrade han i bolaget gå med på det, med ursäkten att det skulle bli ett stort uppror och folk skulle DÖ på den vägen vi just hade gått på, så vi kunde inte ta oss tillbaka. Istället gav han oss den generösa tjänsten att ge oss en 4 dagars resa (till fots) till samma pris!
Hela meningen med resan var att den skulle ha tagit 3 dagar, så att vi inte missade vårt arbete på dagiset. Och att gå i tre hela dagar till, utan att få ett öre tillbaka, och utan att få något annat val i saken, gjorde hela situationen ganska absurd. Den enda fördelen var att jag fick öva att kräva saker från giriga lögnare på spanska.

Men, det var inte över än. Den natten fick jag knappt sova alls, av två anledningar: För det första spelade de hög partymusik utanför det trasiga fönstret till vandrarhemmet. För det andra blev jag så magsjuk efter middagen vi åt att jag inte kunde äta någonting under hela nästa dag. Jag vill inte gå in på detaljer vad som hände, men jag fick i alla fall testa lite peruansk medicin, eller kanske huskur. Och som tur var fick vi tag på en taxi som tog mig till nästa by. Om vi inte hade gjort det skulle jag antingen ha svimmat på vägen eller ha varit tvungen att stanna i Santa Maria tills jag frisknade till.
I nästa by fick jag ligga i en skön säng med febern jag fick precis efter taxiresan, och dricka söt banandricka och vatten på flaska. Nästan hela den dagen sov jag. Fast det hände något roligt också, då en liten apa hittade sin väg in i huset, och morsan bar runt lite på den och gav den lite av min banandricka. Det var första gången jag haft en apa klängandes på mig så nära. Önskar bara att jag var pigg nog för att ta några foton, för det var en häftig upplevelse (och en söt apa).