Rapport om dagiset!

Har jag hemlängtan?

Ja, som ni kanske gissat från mina beskrivningar av detta ”exotiska” land har jag en del hemlängtan. Det finns så många skillnader här jämfört med Sverige att det ibland kan vara svårt att hänga med i allt som händer. Ibland blir det så förvirrande att jag knappt kan tänka!
Som tur är tog jag med ganska många saker hemifrån; musik, gitarr och böcker är nog det som hjälper mest, när det gäller att smälta alla dessa upplevelser. Och, jo, bloggen såklart.

Men hursomhelst, det var inte det här jag lovade att berätta om, fast det passar ganska bra in i resonemanget.
Jag berättade att jag jobbar som volontär på ett dagis här i Cuzco. Efter att ha pratat med några peruaner i Sverige inför resan hade jag fått idén att barnen här skulle vara annorlunda, och mycket livligare än de svenska barnen. Det hade jag förstått fel, för barnen här mellan 1 till 5 år är väldigt lika på många sätt. Visst, många är livliga och stojiga, men ungefär lika många är lugna och ganska blyga, precis som i Sverige. De kräver lika mycket uppmärksamhet, lika mycket plats och lika mycket saker att göra som de svenska barnen. Den enda riktiga skillnaden här, tycker jag, är deras förutsättningar.

När vi först gick in i dagiset blev vi hänvisade till ett litet rum, ungefär lika litet som vårt sovrum i Cuzco, med ca 14 4-5 åriga barn i det. Där skulle vi dela ut små träpussel, till synes handgjorda, till de som var klara med att färglägga sina små bilder. Efter att ha hållit på med det i några minuter, och praktiskt taget låtit alla barn göra vartenda pussel i högen, skulle barnen äta, leka, tvätta sig och sedan kolla på film.

Det låter kanske ganska vanligt, men ordningen mellan dessa saker var nästan alltid noll. När de åt hade de svårt att sitta stilla, och många barn sprang runt i lokalen och lekte istället för att äta, plus att med min enkla spanska så är det jäkla svårt att få dem att göra någonting.
Sedan när filmen sattes på tänkte jag att de borde lugna ner sig. Och det gjorde de, fast inte väldigt länge. Det fanns inga regler för att de skulle sitta stilla och de fick leka med andra saker under tiden. I dem lokalerna betydde det att filmen inte gick att höras och att bara hälften av barnen kollade på. Och det fanns fler klasser än den jag ”undervisade” i.

Man kan tänka sig att dagiset behöver mer disciplin, men jag tror att det är andra saker som påverkar mycket mer till varför det blir ett sådant kaos. För det första materialet. Filmen som de kollade på har de visat minst en gång varje dag jag har varit där, en piratkopia av några gamla Disney-filmer från 50-talet eller så. Pusslen som de lekte med var ganska okej, men jag tror att de har gjort dem ett antal gånger och jag vet inte ifall det är så roligt att göra om dem igen. Det som jag tycker funkar bäst i variation är att rita, men jag vet inte hur mycket papper kostar för lärarna här.

För det andra är lokalerna så otroligt små. De får aldrig gå ut, för det finns ingen park i närheten, och dagiset ligger i ett flervåningshus utanför en ganska farligt trafikerad gata. De får nöja sig med att leka i två små klassrum och ett halvstort rum för både TV-tittande och administrativt arbete för de vuxna. Dessutom luktar toaletten mögel.


Men trots allt detta ska jag inte vara alltför negativ. Barnen har ändå kul när de har något att göra och lärarna gör ett oerhört bra jobb med att vara tålmodiga och förstående emot barnen, med det lilla de har. Vad jag har hört är även dagis någonting nytt för Peru, så för det här landet är det en väldigt positiv sak trots allt. Att barnen sedan får lära sig några bokstäver och simpel matematik gör det till en mycket viktig källa till förbättring för folket, speciellt de fattiga och de som saknar undervisning.

En förbättring med förbättringsmöjligheter är väl ändå bland det bästa ett fattigt land kan få?