Måste göra en paus i historieberättandet. Igår hade familjen ännu ett av sina överraskningsmoment. När vi satt och kollade på TV under eftermiddagen, som vanligt, kom alldeles plötsligt en kritvit brud gåendes genom vardagsrummet, rakt framför ögonen på oss. ”Matrimonio!” sade morsan och log, och jag förundrades över hur dessa peruaner TROTS allt som hänt lyckas förvåna mig så.
Tillbaka till där jag var. Jag låg alltså i sängen en dag, och efter att ha väckts av en tupp som inte kunde sluta gapa fick jag åka 3 timmar buss till nästa stopp, en restaurang ganska nära Machu Picchu. Det var ett ställe som kallades för ”Hídroelectrica”, döpt efter vattenkraftverket som låg i närheten.
Nämnde jag att all el som Peru producerar är från vattenkraft? Enligt peruanerna jag frågat finns det bara två vattenkraftverk i hela Peru som förser alla med el. Det är jävligt intressant. Jag undrar varför vissa svenskar tjatar om att vi MÅSTE ha kärnkraft?
Efter att ha faktiskt ätit lite soppa, och väntat på resten av gruppen som inte åkte buss, fortsatte vi de sista 3 timmarna till fots. Och redan efter ca 15 minuter stannar guiden och visar oss en sten som huggits till en viss form av inka, troligen en lamaoffersten. Sedan pekade hon mot en punkt på bergen, där man kunde se en liten bit av Machu Picchu. Tog lite bilder där innan vi fortsatte längs tågspåret.
Tåget gick till ett ställe fullt av hotell. Det var där jag insåg hur otroligt turistigt det där stället var, det var som en by uppgjord av hotell, restauranger och små affärer. Där blev vi visade till ett vandrarhem där jag vilade och tog en dusch (med varmt vatten!), innan jag fick i mig en del mat på en turistig restaurang. Lite för mycket mat, tyvärr, vilket jag skulle märka dagen efter.
Jag vaknade klockan 3 på morgonen för att faktiskt hinna med att se någonting under dagen, för vi skulle nämligen åka iväg redan 12, trots att bolaget lovade 6-7 timmar av Machu Picchu. Det tog nämligen en stund att komma på en av de dyra bussarna som jag var tvungen att åka, för min mage var fortfarande inte helt okej. Inte alls okej. När jag väl hade kommit fram till de gamla ruinerna mådde jag så illa att jag knappt kunde gå, och kunde bara lyssna halvt på guiden som visade oss runt.
Men trots allt gav Machu Picchu mig ganska många häftiga känslor. Det första jag märkte var nog höjden, för det fanns inga säkerhetsstängsel någonstans, och om man bara kollade åt sidan var det möjligt att se en flod ca 2000 meter ner. De antika stentrapporna som fanns där var både stora och små, men de flesta ändå riktigt läskiga, för bakom mig fanns nästan alltid ett stup ner. Hela staden låg på ett berg, och det var en häftig känsla, lika mycket som arkitekturen fascinerade mig.
Istället för att bryta ut en stor sten och hacka den i småbitar, använde sig inka av de naturliga formerna som stenarna hade, för att sedan finslipa dem så att de passade ihop som pusselbitar. Ibland använde de till och med en naturlig sten som grund som de inte bara slipade där den stod, för att lägga på andra stenar. Det kan tänkas som en primitiv arkitektur då det inte finns en standard för byggnadsmaterialet, men det är förvånansvärt praktiskt. Tack vare pusselbitarnas ”hakar” har staden hållit för jordbävningar och mer i över 500 år, och inte lika mycket sten försvinner i processen. Guiden gav en intressant förklaring, att det var för att inka respekterade naturen och ville inte förstöra den mer än tillräckligt, någonting som de hade gemensamt med många andra indianstammar, bland annat aboriginerna.
Efter rundturen med guiden lade jag mig i gräset på en större plattform för att vila. Det kändes faktiskt ganska roligt att ligga på en historisk gräsplätt, det är nog första gången jag känt mig så nära en historisk plats. Mer än bakom staketet vid Stonehenge i alla fall. Hursomhelst, efter att ha mödosamt tagit mig runt, tagit några foton och vilat emellanåt, var det dags att ta sig till tåget för mig. De andra klättrade upp för bergen, Huayna Picchu och Machu Picchu Mountain, men det var nog för min mage att bara klättra upp för stentrapporna nere vid ruinerna.
Väntandes vid tåget fick jag reda på vad det var som gjorde att jag mådde så dåligt. Efter att ha fått vätskeersättning och druckit all juice vi hade med oss kände jag mig bra nog att åtminstone stå upp. Och efter tågresan, på bussen på väg tillbaka till Cusco, kände jag ändå att det hade varit ett ganska spännande äventyr. Trots att bussen åkte nära kanten till ett ca 1000-meters-stup det mesta av tiden hade jag vant mig och kunde slappna av, faktiskt sova vid fönstret. Efter allt som hänt under den här resan var jag oerhört lättad av att ha tagit mig igenom dessa fyra dagar, genom berg, djungel och byar. Faktiskt kände jag mig glad över det jag upplevt. Men om någon skulle fråga mig ifall jag skulle göra om denna tur, skulle jag säga nej. Hellre förbereder jag en resa till Amazonas, till någonting som faktiskt är menat att vara ett äventyr, än att bli överraskad med det på en dyr turistresa!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar