Innan jag åkte iväg på volontärresan läste jag ut en bok, skriven av en peruan, som dels handlade om ett område i Lima som hette Miraflores. Det stod om fina villor, ungdomsromantik och en vacker vy över Stilla Havet.
Där är jag nu! Och trots att de flesta villorna försvann någon gång mellan 50 och 80-talet är stilla havet helt oförändrat. Och vyn är vackrare än jag någonsin kunde förvänta mig! Miraflores är full av fina blommor och träd, med en grön arkitektur som man bara kan drömma om i Stockholm. Gröna parker, gröna balkonger, gröna vägar.. Och de bygger fortfarande.
Igår, efter att ha anlänt till vandrarhemmet, gick jag en väg runt kusten. Inte på stranden, men på en brant kulle som var full av parker. Jag hade aldrig tänkt mig att "smutsiga Lima" hade så fina parker. En av dem, kallad "Parque del Amor", kärleksparken, var placerad precis vid kanten med ett lågt järnstaket där man kunde titta ut över havet. Den var omringad av väggar fyllda med mosaik, som formade meningar av romantisk poesi, någonting som skulle få mig att sitta där i timmar och bara läsa dem om jag hade tid. I mitten fanns en kärleksstaty av sten, som klår Stockholms alla opoetiska kopparstatyer, åtminstone de perversa och maktgalna som jag har sett. Med andra ord, den här parken hade ett helt annat motiv, en annan mening. Jag önskar att mina kommunala politiker kunde se saker från det här perspektivet någon gång.
Kanske är det att jag är storstadsbo. Kanske är det att den här staden inte är så oerhört full av turister, men hittills älskar jag den här staden. Åtminstone Miraflores, där det inte är så fattigt som på många andra ställen och där jag kan slappna av lite efter alla saker jag upplevt i Cuzco.
Vandrarhemmet är det bästa jag varit med om någonsin. Bara det faktum att jag sitter här och skriver på bloggen genom ett trådlöst internet GRATIS säger hur vänligt det är här. Vi blev upplockade från flygplatsen helt gratis och våra väskor blev uppburna till rummet. Men bäst av allt är nog ägaren, som helt enkelt älskar att visa oerhört bra turer på kartan och berätta långa historier om Lima och Peru, speciellt om mina två favoritämnen, mat och historia. Det är otroligt hur många olika majstyper och potatistyper som odlas här, och alla olika intressanta rätter som finns att äta. Dessutom, att få höra om folket som fanns här tusen år innan Inka och lyssna på historier om giriga politiker och korkade spanjorer (nämn inte perspektiv) är mer än vad man kan begära från ett sådant fint ställe som till och med är billigare än hemma.
Och ni tjockskalliga stockholmare som fortfarande tycker Stockholm verkar så mycket mysigare, lyssna: Det regnar aldrig här. Aldrig. Åtminstone inte under en människas livslängd, eller ens en civilisations. Enligt den historieberättande peruanen har det inte regnat här på två tusen år. Husens tak är helt platta, och vad jag själv sett av staden skulle det vara rena katastrofen om det kom ett ösregn just nu, för vissa hus befinner sig på kanten av en väldigt porös klippa, som skulle kollapsa om det kom tillräckligt med vatten. Därför är det inte så konstigt att de verkar så rädda för global uppvärmning, vilket skulle kunna flytta vädret till Lima och rasera en stor del av staden.
Nu borde jag sluta skriva och låta er läsa, innan jag kommer på fler fascinerande saker som jag måste skriva om.
PS: Ni som inte fattat titeln, "Miraflores" översatt blir: Mira=kolla, flores=blommor. Kolla, blommor!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar