Imorgon åker jag hem, och tänkte att det är dags att börja med slutsatserna och mina sista tankar om resan. Jag kan börja med att säga att jag har aldrig lärt mig så mycket och upplevt så många saker som under den här resan. Allt från att förbättra min spanska till att lära mig ta hand om småbarn på ett peruanskt dagis. Från att se småbyar i djungeln till gigantiska berg i Anderna, inklusive Machu Picchu-ruinerna, både till fots, till cykel, i bil och till och med i båt. Jag har utmanat både min höjdskräck och vattenskräck, och samtidigt lidit av magsjuka. Dessutom, efter den här underbara tre dagars avslutningen i Lima, besökt en storstad med ca 10 miljoner invånare, i nu fyra olika distrikt, där jag även sett, tagit kort på och nuddat Stilla Havet.
Och mitt i allting har jag njutit av olika peruanska rätter varje dag, allt från den lokala specialiteten marsvin till McDonalds huvudkonkurrent i Peru, Bembos!
Peru är ett land med oerhörda kontraster. Med både kust och berg, djungel och öken, är dess natur något som troligen innehåller allt. Och med både byar, små städer och en gigantisk storstad finns det alla typer av människor här, både traditionella indianer till moderna stadsbor. Är det en fråga som jag ställt mig själv fler gånger under resans gång så är det just, "Vad är det som detta land INTE har?"
Det är en relativt kort summering av mina upplevelser av Peru. Just nu måste jag sluta, för jag måste hinna med planet imorgon och borde sova om jag inte vill råka glömma passet, eller ännu värre min heliga kamera med över 1000 bilder. Så, avslutningen får ske hemma. Ses då.
fredag 20 augusti 2010
torsdag 19 augusti 2010
Lima - kolla, blommor!
Innan jag åkte iväg på volontärresan läste jag ut en bok, skriven av en peruan, som dels handlade om ett område i Lima som hette Miraflores. Det stod om fina villor, ungdomsromantik och en vacker vy över Stilla Havet.
Där är jag nu! Och trots att de flesta villorna försvann någon gång mellan 50 och 80-talet är stilla havet helt oförändrat. Och vyn är vackrare än jag någonsin kunde förvänta mig! Miraflores är full av fina blommor och träd, med en grön arkitektur som man bara kan drömma om i Stockholm. Gröna parker, gröna balkonger, gröna vägar.. Och de bygger fortfarande.
Igår, efter att ha anlänt till vandrarhemmet, gick jag en väg runt kusten. Inte på stranden, men på en brant kulle som var full av parker. Jag hade aldrig tänkt mig att "smutsiga Lima" hade så fina parker. En av dem, kallad "Parque del Amor", kärleksparken, var placerad precis vid kanten med ett lågt järnstaket där man kunde titta ut över havet. Den var omringad av väggar fyllda med mosaik, som formade meningar av romantisk poesi, någonting som skulle få mig att sitta där i timmar och bara läsa dem om jag hade tid. I mitten fanns en kärleksstaty av sten, som klår Stockholms alla opoetiska kopparstatyer, åtminstone de perversa och maktgalna som jag har sett. Med andra ord, den här parken hade ett helt annat motiv, en annan mening. Jag önskar att mina kommunala politiker kunde se saker från det här perspektivet någon gång.
Kanske är det att jag är storstadsbo. Kanske är det att den här staden inte är så oerhört full av turister, men hittills älskar jag den här staden. Åtminstone Miraflores, där det inte är så fattigt som på många andra ställen och där jag kan slappna av lite efter alla saker jag upplevt i Cuzco.
Vandrarhemmet är det bästa jag varit med om någonsin. Bara det faktum att jag sitter här och skriver på bloggen genom ett trådlöst internet GRATIS säger hur vänligt det är här. Vi blev upplockade från flygplatsen helt gratis och våra väskor blev uppburna till rummet. Men bäst av allt är nog ägaren, som helt enkelt älskar att visa oerhört bra turer på kartan och berätta långa historier om Lima och Peru, speciellt om mina två favoritämnen, mat och historia. Det är otroligt hur många olika majstyper och potatistyper som odlas här, och alla olika intressanta rätter som finns att äta. Dessutom, att få höra om folket som fanns här tusen år innan Inka och lyssna på historier om giriga politiker och korkade spanjorer (nämn inte perspektiv) är mer än vad man kan begära från ett sådant fint ställe som till och med är billigare än hemma.
Och ni tjockskalliga stockholmare som fortfarande tycker Stockholm verkar så mycket mysigare, lyssna: Det regnar aldrig här. Aldrig. Åtminstone inte under en människas livslängd, eller ens en civilisations. Enligt den historieberättande peruanen har det inte regnat här på två tusen år. Husens tak är helt platta, och vad jag själv sett av staden skulle det vara rena katastrofen om det kom ett ösregn just nu, för vissa hus befinner sig på kanten av en väldigt porös klippa, som skulle kollapsa om det kom tillräckligt med vatten. Därför är det inte så konstigt att de verkar så rädda för global uppvärmning, vilket skulle kunna flytta vädret till Lima och rasera en stor del av staden.
Nu borde jag sluta skriva och låta er läsa, innan jag kommer på fler fascinerande saker som jag måste skriva om.
PS: Ni som inte fattat titeln, "Miraflores" översatt blir: Mira=kolla, flores=blommor. Kolla, blommor!
Där är jag nu! Och trots att de flesta villorna försvann någon gång mellan 50 och 80-talet är stilla havet helt oförändrat. Och vyn är vackrare än jag någonsin kunde förvänta mig! Miraflores är full av fina blommor och träd, med en grön arkitektur som man bara kan drömma om i Stockholm. Gröna parker, gröna balkonger, gröna vägar.. Och de bygger fortfarande.
Igår, efter att ha anlänt till vandrarhemmet, gick jag en väg runt kusten. Inte på stranden, men på en brant kulle som var full av parker. Jag hade aldrig tänkt mig att "smutsiga Lima" hade så fina parker. En av dem, kallad "Parque del Amor", kärleksparken, var placerad precis vid kanten med ett lågt järnstaket där man kunde titta ut över havet. Den var omringad av väggar fyllda med mosaik, som formade meningar av romantisk poesi, någonting som skulle få mig att sitta där i timmar och bara läsa dem om jag hade tid. I mitten fanns en kärleksstaty av sten, som klår Stockholms alla opoetiska kopparstatyer, åtminstone de perversa och maktgalna som jag har sett. Med andra ord, den här parken hade ett helt annat motiv, en annan mening. Jag önskar att mina kommunala politiker kunde se saker från det här perspektivet någon gång.
Kanske är det att jag är storstadsbo. Kanske är det att den här staden inte är så oerhört full av turister, men hittills älskar jag den här staden. Åtminstone Miraflores, där det inte är så fattigt som på många andra ställen och där jag kan slappna av lite efter alla saker jag upplevt i Cuzco.
Vandrarhemmet är det bästa jag varit med om någonsin. Bara det faktum att jag sitter här och skriver på bloggen genom ett trådlöst internet GRATIS säger hur vänligt det är här. Vi blev upplockade från flygplatsen helt gratis och våra väskor blev uppburna till rummet. Men bäst av allt är nog ägaren, som helt enkelt älskar att visa oerhört bra turer på kartan och berätta långa historier om Lima och Peru, speciellt om mina två favoritämnen, mat och historia. Det är otroligt hur många olika majstyper och potatistyper som odlas här, och alla olika intressanta rätter som finns att äta. Dessutom, att få höra om folket som fanns här tusen år innan Inka och lyssna på historier om giriga politiker och korkade spanjorer (nämn inte perspektiv) är mer än vad man kan begära från ett sådant fint ställe som till och med är billigare än hemma.
Och ni tjockskalliga stockholmare som fortfarande tycker Stockholm verkar så mycket mysigare, lyssna: Det regnar aldrig här. Aldrig. Åtminstone inte under en människas livslängd, eller ens en civilisations. Enligt den historieberättande peruanen har det inte regnat här på två tusen år. Husens tak är helt platta, och vad jag själv sett av staden skulle det vara rena katastrofen om det kom ett ösregn just nu, för vissa hus befinner sig på kanten av en väldigt porös klippa, som skulle kollapsa om det kom tillräckligt med vatten. Därför är det inte så konstigt att de verkar så rädda för global uppvärmning, vilket skulle kunna flytta vädret till Lima och rasera en stor del av staden.
Nu borde jag sluta skriva och låta er läsa, innan jag kommer på fler fascinerande saker som jag måste skriva om.
PS: Ni som inte fattat titeln, "Miraflores" översatt blir: Mira=kolla, flores=blommor. Kolla, blommor!
tisdag 17 augusti 2010
Släpandes i Machu Picchu - 16 augusti
Måste göra en paus i historieberättandet. Igår hade familjen ännu ett av sina överraskningsmoment. När vi satt och kollade på TV under eftermiddagen, som vanligt, kom alldeles plötsligt en kritvit brud gåendes genom vardagsrummet, rakt framför ögonen på oss. ”Matrimonio!” sade morsan och log, och jag förundrades över hur dessa peruaner TROTS allt som hänt lyckas förvåna mig så.
Tillbaka till där jag var. Jag låg alltså i sängen en dag, och efter att ha väckts av en tupp som inte kunde sluta gapa fick jag åka 3 timmar buss till nästa stopp, en restaurang ganska nära Machu Picchu. Det var ett ställe som kallades för ”Hídroelectrica”, döpt efter vattenkraftverket som låg i närheten.
Nämnde jag att all el som Peru producerar är från vattenkraft? Enligt peruanerna jag frågat finns det bara två vattenkraftverk i hela Peru som förser alla med el. Det är jävligt intressant. Jag undrar varför vissa svenskar tjatar om att vi MÅSTE ha kärnkraft?
Efter att ha faktiskt ätit lite soppa, och väntat på resten av gruppen som inte åkte buss, fortsatte vi de sista 3 timmarna till fots. Och redan efter ca 15 minuter stannar guiden och visar oss en sten som huggits till en viss form av inka, troligen en lamaoffersten. Sedan pekade hon mot en punkt på bergen, där man kunde se en liten bit av Machu Picchu. Tog lite bilder där innan vi fortsatte längs tågspåret.
Tåget gick till ett ställe fullt av hotell. Det var där jag insåg hur otroligt turistigt det där stället var, det var som en by uppgjord av hotell, restauranger och små affärer. Där blev vi visade till ett vandrarhem där jag vilade och tog en dusch (med varmt vatten!), innan jag fick i mig en del mat på en turistig restaurang. Lite för mycket mat, tyvärr, vilket jag skulle märka dagen efter.
Jag vaknade klockan 3 på morgonen för att faktiskt hinna med att se någonting under dagen, för vi skulle nämligen åka iväg redan 12, trots att bolaget lovade 6-7 timmar av Machu Picchu. Det tog nämligen en stund att komma på en av de dyra bussarna som jag var tvungen att åka, för min mage var fortfarande inte helt okej. Inte alls okej. När jag väl hade kommit fram till de gamla ruinerna mådde jag så illa att jag knappt kunde gå, och kunde bara lyssna halvt på guiden som visade oss runt.
Men trots allt gav Machu Picchu mig ganska många häftiga känslor. Det första jag märkte var nog höjden, för det fanns inga säkerhetsstängsel någonstans, och om man bara kollade åt sidan var det möjligt att se en flod ca 2000 meter ner. De antika stentrapporna som fanns där var både stora och små, men de flesta ändå riktigt läskiga, för bakom mig fanns nästan alltid ett stup ner. Hela staden låg på ett berg, och det var en häftig känsla, lika mycket som arkitekturen fascinerade mig.
Istället för att bryta ut en stor sten och hacka den i småbitar, använde sig inka av de naturliga formerna som stenarna hade, för att sedan finslipa dem så att de passade ihop som pusselbitar. Ibland använde de till och med en naturlig sten som grund som de inte bara slipade där den stod, för att lägga på andra stenar. Det kan tänkas som en primitiv arkitektur då det inte finns en standard för byggnadsmaterialet, men det är förvånansvärt praktiskt. Tack vare pusselbitarnas ”hakar” har staden hållit för jordbävningar och mer i över 500 år, och inte lika mycket sten försvinner i processen. Guiden gav en intressant förklaring, att det var för att inka respekterade naturen och ville inte förstöra den mer än tillräckligt, någonting som de hade gemensamt med många andra indianstammar, bland annat aboriginerna.
Efter rundturen med guiden lade jag mig i gräset på en större plattform för att vila. Det kändes faktiskt ganska roligt att ligga på en historisk gräsplätt, det är nog första gången jag känt mig så nära en historisk plats. Mer än bakom staketet vid Stonehenge i alla fall. Hursomhelst, efter att ha mödosamt tagit mig runt, tagit några foton och vilat emellanåt, var det dags att ta sig till tåget för mig. De andra klättrade upp för bergen, Huayna Picchu och Machu Picchu Mountain, men det var nog för min mage att bara klättra upp för stentrapporna nere vid ruinerna.
Väntandes vid tåget fick jag reda på vad det var som gjorde att jag mådde så dåligt. Efter att ha fått vätskeersättning och druckit all juice vi hade med oss kände jag mig bra nog att åtminstone stå upp. Och efter tågresan, på bussen på väg tillbaka till Cusco, kände jag ändå att det hade varit ett ganska spännande äventyr. Trots att bussen åkte nära kanten till ett ca 1000-meters-stup det mesta av tiden hade jag vant mig och kunde slappna av, faktiskt sova vid fönstret. Efter allt som hänt under den här resan var jag oerhört lättad av att ha tagit mig igenom dessa fyra dagar, genom berg, djungel och byar. Faktiskt kände jag mig glad över det jag upplevt. Men om någon skulle fråga mig ifall jag skulle göra om denna tur, skulle jag säga nej. Hellre förbereder jag en resa till Amazonas, till någonting som faktiskt är menat att vara ett äventyr, än att bli överraskad med det på en dyr turistresa!
Tillbaka till där jag var. Jag låg alltså i sängen en dag, och efter att ha väckts av en tupp som inte kunde sluta gapa fick jag åka 3 timmar buss till nästa stopp, en restaurang ganska nära Machu Picchu. Det var ett ställe som kallades för ”Hídroelectrica”, döpt efter vattenkraftverket som låg i närheten.
Nämnde jag att all el som Peru producerar är från vattenkraft? Enligt peruanerna jag frågat finns det bara två vattenkraftverk i hela Peru som förser alla med el. Det är jävligt intressant. Jag undrar varför vissa svenskar tjatar om att vi MÅSTE ha kärnkraft?
Efter att ha faktiskt ätit lite soppa, och väntat på resten av gruppen som inte åkte buss, fortsatte vi de sista 3 timmarna till fots. Och redan efter ca 15 minuter stannar guiden och visar oss en sten som huggits till en viss form av inka, troligen en lamaoffersten. Sedan pekade hon mot en punkt på bergen, där man kunde se en liten bit av Machu Picchu. Tog lite bilder där innan vi fortsatte längs tågspåret.
Tåget gick till ett ställe fullt av hotell. Det var där jag insåg hur otroligt turistigt det där stället var, det var som en by uppgjord av hotell, restauranger och små affärer. Där blev vi visade till ett vandrarhem där jag vilade och tog en dusch (med varmt vatten!), innan jag fick i mig en del mat på en turistig restaurang. Lite för mycket mat, tyvärr, vilket jag skulle märka dagen efter.
Jag vaknade klockan 3 på morgonen för att faktiskt hinna med att se någonting under dagen, för vi skulle nämligen åka iväg redan 12, trots att bolaget lovade 6-7 timmar av Machu Picchu. Det tog nämligen en stund att komma på en av de dyra bussarna som jag var tvungen att åka, för min mage var fortfarande inte helt okej. Inte alls okej. När jag väl hade kommit fram till de gamla ruinerna mådde jag så illa att jag knappt kunde gå, och kunde bara lyssna halvt på guiden som visade oss runt.
Men trots allt gav Machu Picchu mig ganska många häftiga känslor. Det första jag märkte var nog höjden, för det fanns inga säkerhetsstängsel någonstans, och om man bara kollade åt sidan var det möjligt att se en flod ca 2000 meter ner. De antika stentrapporna som fanns där var både stora och små, men de flesta ändå riktigt läskiga, för bakom mig fanns nästan alltid ett stup ner. Hela staden låg på ett berg, och det var en häftig känsla, lika mycket som arkitekturen fascinerade mig.
Istället för att bryta ut en stor sten och hacka den i småbitar, använde sig inka av de naturliga formerna som stenarna hade, för att sedan finslipa dem så att de passade ihop som pusselbitar. Ibland använde de till och med en naturlig sten som grund som de inte bara slipade där den stod, för att lägga på andra stenar. Det kan tänkas som en primitiv arkitektur då det inte finns en standard för byggnadsmaterialet, men det är förvånansvärt praktiskt. Tack vare pusselbitarnas ”hakar” har staden hållit för jordbävningar och mer i över 500 år, och inte lika mycket sten försvinner i processen. Guiden gav en intressant förklaring, att det var för att inka respekterade naturen och ville inte förstöra den mer än tillräckligt, någonting som de hade gemensamt med många andra indianstammar, bland annat aboriginerna.
Efter rundturen med guiden lade jag mig i gräset på en större plattform för att vila. Det kändes faktiskt ganska roligt att ligga på en historisk gräsplätt, det är nog första gången jag känt mig så nära en historisk plats. Mer än bakom staketet vid Stonehenge i alla fall. Hursomhelst, efter att ha mödosamt tagit mig runt, tagit några foton och vilat emellanåt, var det dags att ta sig till tåget för mig. De andra klättrade upp för bergen, Huayna Picchu och Machu Picchu Mountain, men det var nog för min mage att bara klättra upp för stentrapporna nere vid ruinerna.
Väntandes vid tåget fick jag reda på vad det var som gjorde att jag mådde så dåligt. Efter att ha fått vätskeersättning och druckit all juice vi hade med oss kände jag mig bra nog att åtminstone stå upp. Och efter tågresan, på bussen på väg tillbaka till Cusco, kände jag ändå att det hade varit ett ganska spännande äventyr. Trots att bussen åkte nära kanten till ett ca 1000-meters-stup det mesta av tiden hade jag vant mig och kunde slappna av, faktiskt sova vid fönstret. Efter allt som hänt under den här resan var jag oerhört lättad av att ha tagit mig igenom dessa fyra dagar, genom berg, djungel och byar. Faktiskt kände jag mig glad över det jag upplevt. Men om någon skulle fråga mig ifall jag skulle göra om denna tur, skulle jag säga nej. Hellre förbereder jag en resa till Amazonas, till någonting som faktiskt är menat att vara ett äventyr, än att bli överraskad med det på en dyr turistresa!
"Cykelresan" - 13 augusti
Jag kan säga det här om Machu Picchu-resan: Det är ingenting som jag tänker göra igen. Jag har njutit av de vackraste vyer som jag någonsin sett, lärt mig massor om det peruanska folket och haft ett oerhört nyupptäckande äventyr.
”Så?”
Jag blev också grundlurad på cykeln, som jag förlorade innan lunchen på första dagen, och magsjuk ända tills nu. Med andra ord, hur resan har gått kan ses ur många perspektiv. Hursomhelst kliar det i fingrarna, och jag måste berätta det från början.
Det började med att vi blev upplockade tillsammans med ca 12 andra, varav nästan alla spansktalande, i en bil som tog oss till ett berg på över 4000 meter över havet. När vi kommit fram fick vi cyklar och cykelhandskar, och efter några paralyserande blickar och foton över bergsvyn började vi cykelturen, nerför berget, nära totalt 3000 meter rakt ner till byarna i djungeln.
Att se Anderna är otroligt. Men att cykla i konstant nerförsbacke i hög fart, bara någon meter från kanten till ett stup som kan sträcka sig mer än en kilometer, samtidigt som man ser blå berg i bakgrunden, gröna berg framför sig med exotiska hängande växter, ibland små vattenfall direkt från glaciärerna högre upp… Ni förstår, det känns som att man flyger fram i en dröm. När jag var i det här stadiet av resan tänkte jag, ”Det här var värt varenda tusenlapp”.
Tyvärr räckte inte den underbara resan långt. Efter att ha kommit fram till den första större byn (eller vad man nu kallade den samlingen hus), var resten av vägen blockad av gasprotester. Innan jag fortsätter ska jag ge lite bakgrundsinfo om detta, som jag hörde av en peruan.
I början av den här resan var det nämligen protester mot Perus exporter av gas. Istället för att använda den lokala gasen till försäljning i Peru har den korrupta regeringen gjort det billigare att köpa importerad gas, så att den lokala kan exporteras till vissa rika människors förtjänst. Denna gas används till matlagning, så för dessa bybor betyder det att det blir jäkla mycket dyrare att laga mat.
Dessa protester gjorde att bilarna som följde efter bakom oss stack iväg med alla cyklar. Vi var tvungna att gå resten av dagen efter lunch, vilket jag räknade ihop (i motsats till guidens lögner) till ca 5-6 timmar, till en by kallad Santa Maria. Där hade vi äntligen en bra bit mat till skillnad från lunchen som bestod av en bit bröd, kakor, choklad och billig inpackad juice. Vi hade också ett bra snack med guiden och snubben som sålde oss resan för en irriterande hög kostnad.
I det här stadiet var jag extremt förbannad. Både guiden och bolaget visste om de här protesterna sedan långt innan, men hade inte sagt ett ord om det till oss. När vi sedan krävde en resa och pengarna tillbaka vägrade han i bolaget gå med på det, med ursäkten att det skulle bli ett stort uppror och folk skulle DÖ på den vägen vi just hade gått på, så vi kunde inte ta oss tillbaka. Istället gav han oss den generösa tjänsten att ge oss en 4 dagars resa (till fots) till samma pris!
Hela meningen med resan var att den skulle ha tagit 3 dagar, så att vi inte missade vårt arbete på dagiset. Och att gå i tre hela dagar till, utan att få ett öre tillbaka, och utan att få något annat val i saken, gjorde hela situationen ganska absurd. Den enda fördelen var att jag fick öva att kräva saker från giriga lögnare på spanska.
Men, det var inte över än. Den natten fick jag knappt sova alls, av två anledningar: För det första spelade de hög partymusik utanför det trasiga fönstret till vandrarhemmet. För det andra blev jag så magsjuk efter middagen vi åt att jag inte kunde äta någonting under hela nästa dag. Jag vill inte gå in på detaljer vad som hände, men jag fick i alla fall testa lite peruansk medicin, eller kanske huskur. Och som tur var fick vi tag på en taxi som tog mig till nästa by. Om vi inte hade gjort det skulle jag antingen ha svimmat på vägen eller ha varit tvungen att stanna i Santa Maria tills jag frisknade till.
I nästa by fick jag ligga i en skön säng med febern jag fick precis efter taxiresan, och dricka söt banandricka och vatten på flaska. Nästan hela den dagen sov jag. Fast det hände något roligt också, då en liten apa hittade sin väg in i huset, och morsan bar runt lite på den och gav den lite av min banandricka. Det var första gången jag haft en apa klängandes på mig så nära. Önskar bara att jag var pigg nog för att ta några foton, för det var en häftig upplevelse (och en söt apa).
”Så?”
Jag blev också grundlurad på cykeln, som jag förlorade innan lunchen på första dagen, och magsjuk ända tills nu. Med andra ord, hur resan har gått kan ses ur många perspektiv. Hursomhelst kliar det i fingrarna, och jag måste berätta det från början.
Det började med att vi blev upplockade tillsammans med ca 12 andra, varav nästan alla spansktalande, i en bil som tog oss till ett berg på över 4000 meter över havet. När vi kommit fram fick vi cyklar och cykelhandskar, och efter några paralyserande blickar och foton över bergsvyn började vi cykelturen, nerför berget, nära totalt 3000 meter rakt ner till byarna i djungeln.
Att se Anderna är otroligt. Men att cykla i konstant nerförsbacke i hög fart, bara någon meter från kanten till ett stup som kan sträcka sig mer än en kilometer, samtidigt som man ser blå berg i bakgrunden, gröna berg framför sig med exotiska hängande växter, ibland små vattenfall direkt från glaciärerna högre upp… Ni förstår, det känns som att man flyger fram i en dröm. När jag var i det här stadiet av resan tänkte jag, ”Det här var värt varenda tusenlapp”.
Tyvärr räckte inte den underbara resan långt. Efter att ha kommit fram till den första större byn (eller vad man nu kallade den samlingen hus), var resten av vägen blockad av gasprotester. Innan jag fortsätter ska jag ge lite bakgrundsinfo om detta, som jag hörde av en peruan.
I början av den här resan var det nämligen protester mot Perus exporter av gas. Istället för att använda den lokala gasen till försäljning i Peru har den korrupta regeringen gjort det billigare att köpa importerad gas, så att den lokala kan exporteras till vissa rika människors förtjänst. Denna gas används till matlagning, så för dessa bybor betyder det att det blir jäkla mycket dyrare att laga mat.
Dessa protester gjorde att bilarna som följde efter bakom oss stack iväg med alla cyklar. Vi var tvungna att gå resten av dagen efter lunch, vilket jag räknade ihop (i motsats till guidens lögner) till ca 5-6 timmar, till en by kallad Santa Maria. Där hade vi äntligen en bra bit mat till skillnad från lunchen som bestod av en bit bröd, kakor, choklad och billig inpackad juice. Vi hade också ett bra snack med guiden och snubben som sålde oss resan för en irriterande hög kostnad.
I det här stadiet var jag extremt förbannad. Både guiden och bolaget visste om de här protesterna sedan långt innan, men hade inte sagt ett ord om det till oss. När vi sedan krävde en resa och pengarna tillbaka vägrade han i bolaget gå med på det, med ursäkten att det skulle bli ett stort uppror och folk skulle DÖ på den vägen vi just hade gått på, så vi kunde inte ta oss tillbaka. Istället gav han oss den generösa tjänsten att ge oss en 4 dagars resa (till fots) till samma pris!
Hela meningen med resan var att den skulle ha tagit 3 dagar, så att vi inte missade vårt arbete på dagiset. Och att gå i tre hela dagar till, utan att få ett öre tillbaka, och utan att få något annat val i saken, gjorde hela situationen ganska absurd. Den enda fördelen var att jag fick öva att kräva saker från giriga lögnare på spanska.
Men, det var inte över än. Den natten fick jag knappt sova alls, av två anledningar: För det första spelade de hög partymusik utanför det trasiga fönstret till vandrarhemmet. För det andra blev jag så magsjuk efter middagen vi åt att jag inte kunde äta någonting under hela nästa dag. Jag vill inte gå in på detaljer vad som hände, men jag fick i alla fall testa lite peruansk medicin, eller kanske huskur. Och som tur var fick vi tag på en taxi som tog mig till nästa by. Om vi inte hade gjort det skulle jag antingen ha svimmat på vägen eller ha varit tvungen att stanna i Santa Maria tills jag frisknade till.
I nästa by fick jag ligga i en skön säng med febern jag fick precis efter taxiresan, och dricka söt banandricka och vatten på flaska. Nästan hela den dagen sov jag. Fast det hände något roligt också, då en liten apa hittade sin väg in i huset, och morsan bar runt lite på den och gav den lite av min banandricka. Det var första gången jag haft en apa klängandes på mig så nära. Önskar bara att jag var pigg nog för att ta några foton, för det var en häftig upplevelse (och en söt apa).
fredag 6 augusti 2010
En dans innan cykelresan
Jag dansade nyss lite cuscansk/peruansk dans här i huset. Det var kul, när jag var på väg ut ur rummet för att se hur det gick för morsan i köket blev jag indragen i en cirkel där jag och flera andra från familjen i huset dansade till troligen någon slags traditionell musik. Ännu roligare blev det när morsan kom med, och jag blev indragen i en pardans mitt i cirkeln. Trots alla danslektioner hade jag ingen aning om hur jag skulle göra!
Anledningen varför de festar (de dansar, skrattar och pratar högljutt medan jag skriver det här) verkar vara för att det är farsan i husets födelsedag. Vilken jäkla födelsedag! Lunchmaten idag var festligt traditionell med en slags omelett, rostad majs, korv, kyckling, majskorn, kaviar med alger, ost och såklart, favoriten – marsvin! En riktig delikatess här i Cusco.
Det är andra gången jag smakar marsvin. Första gången var på en restaurang under första veckan, då jag fick så mycket mat att jag knappt orkade äta upp hälften. Det vill säga, i mitt fall, jag försökte äta tills jag nästan sprack. För jag hatar att inte äta upp!
På tal om peruansk mat, igår smakade jag en slags insekt. En rostad larv eller något. Det smakade faktiskt ganska gott, lite bränt men med en saltig smak och mycket mjuk inuti. Synd bara att morsan hade (den dåliga) ursäkten att hon är vegetarian, trots att hon äter kräftdjur och fisk.
Vad mer? Jo, det verkar som om jag ska åka på en ny resa, den här gången till Machu Picchu. Och på grund av att jag måste arbeta på vardagarna blir det en snabbresa genom bergen – på cykel! Det kommer ta tre dagar totalt, och jag kommer förhoppningsvis komma tillbaka med tonvis med bilder, både på bergen över 4000 meter över havet, och i en tydligen mer djungellik miljö på över 1000 meter. Den sista långa och svindyra resan som jag kommer göra här tror jag, om vi inte räknar de tre sista dagarna som vi kanske ska spendera i Lima.
Så, tre dagar utan fler blogginlägg. Fast efter det kommer det ännu fler bilder (sorterade!), och kanske även video!
PS: Det här ville jag ta efteråt eftersom ni troligen var tillräckligt chockade av marsvin och insekter. Det första som hände när jag kom in i huset här var att jag var erbjuden ”Maté de Coca” för höjdsjukan som vi drabbades av de två första dagarna. Jag blev ganska storögd när jag såg gröna coca-blad i en skål, och skulle aldrig ha prövat det om inte morsan i huset hade skrattat och sagt ”No drogas!”
Och för er som inte fattat än: Coca-blad är det man göra kokain av. Och det serveras i var enda café och restaurang i Cusco, plus att det finns coca-godis i mataffären!
Anledningen varför de festar (de dansar, skrattar och pratar högljutt medan jag skriver det här) verkar vara för att det är farsan i husets födelsedag. Vilken jäkla födelsedag! Lunchmaten idag var festligt traditionell med en slags omelett, rostad majs, korv, kyckling, majskorn, kaviar med alger, ost och såklart, favoriten – marsvin! En riktig delikatess här i Cusco.
Det är andra gången jag smakar marsvin. Första gången var på en restaurang under första veckan, då jag fick så mycket mat att jag knappt orkade äta upp hälften. Det vill säga, i mitt fall, jag försökte äta tills jag nästan sprack. För jag hatar att inte äta upp!
På tal om peruansk mat, igår smakade jag en slags insekt. En rostad larv eller något. Det smakade faktiskt ganska gott, lite bränt men med en saltig smak och mycket mjuk inuti. Synd bara att morsan hade (den dåliga) ursäkten att hon är vegetarian, trots att hon äter kräftdjur och fisk.
Vad mer? Jo, det verkar som om jag ska åka på en ny resa, den här gången till Machu Picchu. Och på grund av att jag måste arbeta på vardagarna blir det en snabbresa genom bergen – på cykel! Det kommer ta tre dagar totalt, och jag kommer förhoppningsvis komma tillbaka med tonvis med bilder, både på bergen över 4000 meter över havet, och i en tydligen mer djungellik miljö på över 1000 meter. Den sista långa och svindyra resan som jag kommer göra här tror jag, om vi inte räknar de tre sista dagarna som vi kanske ska spendera i Lima.
Så, tre dagar utan fler blogginlägg. Fast efter det kommer det ännu fler bilder (sorterade!), och kanske även video!
PS: Det här ville jag ta efteråt eftersom ni troligen var tillräckligt chockade av marsvin och insekter. Det första som hände när jag kom in i huset här var att jag var erbjuden ”Maté de Coca” för höjdsjukan som vi drabbades av de två första dagarna. Jag blev ganska storögd när jag såg gröna coca-blad i en skål, och skulle aldrig ha prövat det om inte morsan i huset hade skrattat och sagt ”No drogas!”
Och för er som inte fattat än: Coca-blad är det man göra kokain av. Och det serveras i var enda café och restaurang i Cusco, plus att det finns coca-godis i mataffären!
Fortsättning flodresa
Det är nog mer intressant med att få veta andra saker om Peru än mina turistresor, men jag tycker att det är värt att berätta om campingen under flodresan, som jag inte hade tid med att skriva innan.
Tre ord som jag kommer att tänka på är: Myggor, mat och en underbar stjärnhimmel. Varje natt var så mörk att man kunde se varenda liten stjärna på natthimmeln, och det faktum att jag sov utomhus utan tält gjorde det ännu mer magiskt. Sanden som blåste i ansiktet var värt att somna på en strand mitt i Anderna, under en himmel full av gnistrande rymdting! Detta efter att ha haft en oerhört vällagad middag och fika med varma drycker, bredvid en campingeld där vi spelade israeliska kortspel.
Det enda som var jobbigt var myggorna. När jag kom hem räknade jag upp till 39 myggbett på min vänstra fot, och med tanke på att jag har två fötter och flera andra kroppsdelar tror jag att jag slutade upp med över 100. Det kliar som in i helvete.
Fast det fanns ett till stickande djur som var lite roligare. Efter den första campingnatten, när vi satte på oss våtdräkterna igen, sade min morsa åt mig, ”Kolla in det här!” Hon visade skorpionen som hade varit i hennes våtdräkt, och ja, stuckit henne, självklart efter att guiderna hade varnat om att skaka om dräkterna innan. Den var som tur var inte giftig, men det var häftigt att få se ett sådant omtalat och exotiskt djur så nära. Det var bara en av tre skorpioner jag fick se under resan!
Och ja, på tal om intressanta exotiska djur: Ett av de första djuren jag fick se i Peru var faktiskt en kolibri. Jag har försökt att få en bra bild på den i trädgården där jag bor, men det är svårt att ta kort på världens minsta fågel med den relativt lilla zoom jag har på min kamera.
Tre ord som jag kommer att tänka på är: Myggor, mat och en underbar stjärnhimmel. Varje natt var så mörk att man kunde se varenda liten stjärna på natthimmeln, och det faktum att jag sov utomhus utan tält gjorde det ännu mer magiskt. Sanden som blåste i ansiktet var värt att somna på en strand mitt i Anderna, under en himmel full av gnistrande rymdting! Detta efter att ha haft en oerhört vällagad middag och fika med varma drycker, bredvid en campingeld där vi spelade israeliska kortspel.
Det enda som var jobbigt var myggorna. När jag kom hem räknade jag upp till 39 myggbett på min vänstra fot, och med tanke på att jag har två fötter och flera andra kroppsdelar tror jag att jag slutade upp med över 100. Det kliar som in i helvete.
Fast det fanns ett till stickande djur som var lite roligare. Efter den första campingnatten, när vi satte på oss våtdräkterna igen, sade min morsa åt mig, ”Kolla in det här!” Hon visade skorpionen som hade varit i hennes våtdräkt, och ja, stuckit henne, självklart efter att guiderna hade varnat om att skaka om dräkterna innan. Den var som tur var inte giftig, men det var häftigt att få se ett sådant omtalat och exotiskt djur så nära. Det var bara en av tre skorpioner jag fick se under resan!
Och ja, på tal om intressanta exotiska djur: Ett av de första djuren jag fick se i Peru var faktiskt en kolibri. Jag har försökt att få en bra bild på den i trädgården där jag bor, men det är svårt att ta kort på världens minsta fågel med den relativt lilla zoom jag har på min kamera.
onsdag 4 augusti 2010
En resa i floden - 3 augusti
Nu är jag tillbaka! Från ett av de mest spontana och skrämmande äventyren jag har varit med om. Tillsammans med en grupp på 15 har jag åkt en liten gummibåt genom farligt kraftiga forsar fulla av stenar, flippat och hamnat uppochnervänd under båten, fått vatten över huvudet när jag åkt genom vågor både med och utan båt, och dessutom mitt i allting haft underbara övernattningar på stränder mitt emellan de stora peruanska bergen.
Fast trots allt vatten började faktiskt äventyret på bussen som åkte på de ökända vägarna genom bergskedjan. Det slog mig då att jag inte bara skulle trotsa min rädsla för vatten, utan också den för höjder. Vi åkte alltså nästan högst upp på klipporna med en gammal långfärdsbuss som var lika bred som grusvägarna vi åkte på. Att titta ner från dem klipporna var lika läskigt som det var fascinerande, och hela tiden slog det mig att det spelade inte någon roll ifall det var mycket eller extremt mycket brant, för chansen att någon skulle överleva det fallet skulle ändå vara lika med noll. Distansen för fallet måste högst ha varit över 500 meter!
Men trots punkteringen och de två gånger som bussen började gunga precis bredvid ett gigantiskt stup överlevde jag, och kom att uppleva hur det var att åka i en flod på ca 2000 meters höjd! Efter att ha packat upp och ner saker från bussen till båtarna fick vi en relativt kort säkerhetsgenomgång, för att sedan hoppa i och pröva på några forsar på nivå 0 till 1. Det var jag och de fyra andra volontärerna som jag lärt känna de senaste dagarna, plus en schysst guide som gav orderna för hur vi skulle paddla, som uppgjorde det ena teamet för detta tre dagars äventyr.
Majoriteten av tiden spenderade vi troligen i lugnt vatten, och de första forsarna var bara som en uppvärmning för de senare. Däremot gjorde vi en vältövning i början för att vänja oss för vad som kan hända, vilket var den första gången jag hamnade under båten med näsa och mun fyllda av vatten, kämpandes för att inte börja sprattla av rena panikreflexer! Trots att vattnet var så lugnt hade jag ingen aning var jag var, ovan eller under vattnet, huvudet vänt upp eller ner, förrän jag kände båten slå emot hjälmen jag hade på huvudet. För en person som i vanliga fall aldrig dyker (jag) var det hemskt, fast det gjorde mig redo för de senare tillfällena och jag känner mig definitivt inte lika rädd nu. Eller, kände.
Nästa gång vi välte skulle vi pröva på att ”surfa” med båten, vilket är praktiskt taget lika med ”paddla till en stor våg, hoppa på framsidan av båten och flippa den på kortsidan”, alltså medvetet hamna chockartat uppochner i vattnet bara för att det är kul. Och faktiskt, jämfört med övningen var det faktiskt ganska kul, när jag åtminstone var lite beredd på det!
Men trots allt var nog forsarna roligast. De mäts i vårt fall i nivåerna 0-5, där 0 är som att åka ner för ett vattenfyllt trappsteg och 5 är som en fartfylld labyrint av stenar och bumlingar, med trånga mellanrum att åka i och små, kraftiga vattenfall som får hela båten att fyllas med vatten.
De första dagarna fick vi testa på en trea som högst, fast de två sista dagarna var majoriteten av alla forsar fyror. De flesta femmorna fick vi faktiskt klättra förbi eftersom de sågs som för farliga för kunder att pröva på, fast på den sista dagen prövade vi på en femma där vi nästan flippade då vi fastnade på en sten. En skrämmande upplevelse, för det är inte kul att hamna i en sådan fors utan båt. Det fick vi också testa på.
Så, det var vattendelen av båtturen, nu är det bara kampingen kvar att berätta om. Det får bli en annan gång, för nu är jag skittrött, och då kan jag också berätta mer om vad jag ätit här!
Fast trots allt vatten började faktiskt äventyret på bussen som åkte på de ökända vägarna genom bergskedjan. Det slog mig då att jag inte bara skulle trotsa min rädsla för vatten, utan också den för höjder. Vi åkte alltså nästan högst upp på klipporna med en gammal långfärdsbuss som var lika bred som grusvägarna vi åkte på. Att titta ner från dem klipporna var lika läskigt som det var fascinerande, och hela tiden slog det mig att det spelade inte någon roll ifall det var mycket eller extremt mycket brant, för chansen att någon skulle överleva det fallet skulle ändå vara lika med noll. Distansen för fallet måste högst ha varit över 500 meter!
Men trots punkteringen och de två gånger som bussen började gunga precis bredvid ett gigantiskt stup överlevde jag, och kom att uppleva hur det var att åka i en flod på ca 2000 meters höjd! Efter att ha packat upp och ner saker från bussen till båtarna fick vi en relativt kort säkerhetsgenomgång, för att sedan hoppa i och pröva på några forsar på nivå 0 till 1. Det var jag och de fyra andra volontärerna som jag lärt känna de senaste dagarna, plus en schysst guide som gav orderna för hur vi skulle paddla, som uppgjorde det ena teamet för detta tre dagars äventyr.
Majoriteten av tiden spenderade vi troligen i lugnt vatten, och de första forsarna var bara som en uppvärmning för de senare. Däremot gjorde vi en vältövning i början för att vänja oss för vad som kan hända, vilket var den första gången jag hamnade under båten med näsa och mun fyllda av vatten, kämpandes för att inte börja sprattla av rena panikreflexer! Trots att vattnet var så lugnt hade jag ingen aning var jag var, ovan eller under vattnet, huvudet vänt upp eller ner, förrän jag kände båten slå emot hjälmen jag hade på huvudet. För en person som i vanliga fall aldrig dyker (jag) var det hemskt, fast det gjorde mig redo för de senare tillfällena och jag känner mig definitivt inte lika rädd nu. Eller, kände.
Nästa gång vi välte skulle vi pröva på att ”surfa” med båten, vilket är praktiskt taget lika med ”paddla till en stor våg, hoppa på framsidan av båten och flippa den på kortsidan”, alltså medvetet hamna chockartat uppochner i vattnet bara för att det är kul. Och faktiskt, jämfört med övningen var det faktiskt ganska kul, när jag åtminstone var lite beredd på det!
Men trots allt var nog forsarna roligast. De mäts i vårt fall i nivåerna 0-5, där 0 är som att åka ner för ett vattenfyllt trappsteg och 5 är som en fartfylld labyrint av stenar och bumlingar, med trånga mellanrum att åka i och små, kraftiga vattenfall som får hela båten att fyllas med vatten.
De första dagarna fick vi testa på en trea som högst, fast de två sista dagarna var majoriteten av alla forsar fyror. De flesta femmorna fick vi faktiskt klättra förbi eftersom de sågs som för farliga för kunder att pröva på, fast på den sista dagen prövade vi på en femma där vi nästan flippade då vi fastnade på en sten. En skrämmande upplevelse, för det är inte kul att hamna i en sådan fors utan båt. Det fick vi också testa på.
Så, det var vattendelen av båtturen, nu är det bara kampingen kvar att berätta om. Det får bli en annan gång, för nu är jag skittrött, och då kan jag också berätta mer om vad jag ätit här!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)