Nu är jag tillbaka! Från ett av de mest spontana och skrämmande äventyren jag har varit med om. Tillsammans med en grupp på 15 har jag åkt en liten gummibåt genom farligt kraftiga forsar fulla av stenar, flippat och hamnat uppochnervänd under båten, fått vatten över huvudet när jag åkt genom vågor både med och utan båt, och dessutom mitt i allting haft underbara övernattningar på stränder mitt emellan de stora peruanska bergen.
Fast trots allt vatten började faktiskt äventyret på bussen som åkte på de ökända vägarna genom bergskedjan. Det slog mig då att jag inte bara skulle trotsa min rädsla för vatten, utan också den för höjder. Vi åkte alltså nästan högst upp på klipporna med en gammal långfärdsbuss som var lika bred som grusvägarna vi åkte på. Att titta ner från dem klipporna var lika läskigt som det var fascinerande, och hela tiden slog det mig att det spelade inte någon roll ifall det var mycket eller extremt mycket brant, för chansen att någon skulle överleva det fallet skulle ändå vara lika med noll. Distansen för fallet måste högst ha varit över 500 meter!
Men trots punkteringen och de två gånger som bussen började gunga precis bredvid ett gigantiskt stup överlevde jag, och kom att uppleva hur det var att åka i en flod på ca 2000 meters höjd! Efter att ha packat upp och ner saker från bussen till båtarna fick vi en relativt kort säkerhetsgenomgång, för att sedan hoppa i och pröva på några forsar på nivå 0 till 1. Det var jag och de fyra andra volontärerna som jag lärt känna de senaste dagarna, plus en schysst guide som gav orderna för hur vi skulle paddla, som uppgjorde det ena teamet för detta tre dagars äventyr.
Majoriteten av tiden spenderade vi troligen i lugnt vatten, och de första forsarna var bara som en uppvärmning för de senare. Däremot gjorde vi en vältövning i början för att vänja oss för vad som kan hända, vilket var den första gången jag hamnade under båten med näsa och mun fyllda av vatten, kämpandes för att inte börja sprattla av rena panikreflexer! Trots att vattnet var så lugnt hade jag ingen aning var jag var, ovan eller under vattnet, huvudet vänt upp eller ner, förrän jag kände båten slå emot hjälmen jag hade på huvudet. För en person som i vanliga fall aldrig dyker (jag) var det hemskt, fast det gjorde mig redo för de senare tillfällena och jag känner mig definitivt inte lika rädd nu. Eller, kände.
Nästa gång vi välte skulle vi pröva på att ”surfa” med båten, vilket är praktiskt taget lika med ”paddla till en stor våg, hoppa på framsidan av båten och flippa den på kortsidan”, alltså medvetet hamna chockartat uppochner i vattnet bara för att det är kul. Och faktiskt, jämfört med övningen var det faktiskt ganska kul, när jag åtminstone var lite beredd på det!
Men trots allt var nog forsarna roligast. De mäts i vårt fall i nivåerna 0-5, där 0 är som att åka ner för ett vattenfyllt trappsteg och 5 är som en fartfylld labyrint av stenar och bumlingar, med trånga mellanrum att åka i och små, kraftiga vattenfall som får hela båten att fyllas med vatten.
De första dagarna fick vi testa på en trea som högst, fast de två sista dagarna var majoriteten av alla forsar fyror. De flesta femmorna fick vi faktiskt klättra förbi eftersom de sågs som för farliga för kunder att pröva på, fast på den sista dagen prövade vi på en femma där vi nästan flippade då vi fastnade på en sten. En skrämmande upplevelse, för det är inte kul att hamna i en sådan fors utan båt. Det fick vi också testa på.
Så, det var vattendelen av båtturen, nu är det bara kampingen kvar att berätta om. Det får bli en annan gång, för nu är jag skittrött, och då kan jag också berätta mer om vad jag ätit här!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar